att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 juli 2020

Tuktans ljuva år; Proleterka, Fleur Jaeggy, översättning Viveca Melander, Nilsson förlag


Fleur Jaeggy, låter det bekant? Hon är schweizisk författare som skriver på italienska. På 90-talet utgavs hennes mest kända roman Tuktans ljuva år på svenska, men jag måste erkänna att det är något som gått mig förbi. I dag fyller hon 80 år, och det kan uppmärksammas med att till exempel läsa denna roman, påpassligt nyutgiven på Nilsson förlag, samt hennes senaste roman, Proleterka från 2001, båda översatta av Viveca Melander. Båda hör till den besvärliga formen långnovell/kortroman, så du hinner läsa båda innan dagen är över.

Tuktans ljuva år berättar om en fjortonårig tjej på en internatskola. Dit anländer den ett år äldre Frédérique, som blir en besatthet för protagonisten, som ömsom vill kyssa marken hon går på och ömsom klösa ögonen ur huvudet på henne. Förälskelsen är på liv och död. Det är en kompromisslös huvudperson, och det är ju något av den riktiga litteraturens signum, att huvudpersonen är principfast intill irritationens gräns (tänk Jane Eyre, Hedda Gabler, Sara Videbeck, Rodion Raskolnikov).


Det är en roman om ungdomens förvillelse, där allt framförs med samma mix av nonchalans och gravallvar. Någon borde ha berättat för Jaeggy att ingen författare som ger akt på sin aktning kan skriva så orimligt korta meningar, så som vi fick lära oss i en DN-artikel från tidigare i juli. För här dominerar knappheten. Kärvheten, och det skapar en orolig, annorlunda slags rytm av det aggressiva slaget.

Det blir en stil som förbluffar, och skänker nya och oväntade insikter. Det som sker i berättelsen blir en hatisk ritual, som återuppväcker tron på litteraturen som platsen där man respekterar och skyddar det mystiska, gåtfulla och ouppklarade. Det är en starkt suggestiv roman, men man lämnar den förbryllad.

Strukturen ser planlös ut, men det är skrivet på ett sätt som förstärker realismen – som det med att huvudpersonen inte kommer ihåg vissa klasskamraters namn. Det är ju en roman, inte en självbiografi, men nog blir det ofta så i den så kallade verkligheten: namn faller bort ur glömskan, ibland som en välsignelse och ibland som en förbannelse. Men glömska kan också, som Jaeggy visar med sin roman, vara en medveten akt, mer medveten än minneskonsten.  


I Proleterka är mycket sig likt, stilistiskt och tematiskt. Huvudpersonen står i inledningen vid sin pappas aska efter kremeringen. Hon får en spik som har motstått lågorna, en spik hon själv lagt i likets kostym. Sedan minns hon en kryssning hon gjort med pappan när hon var femton, och hur hon hanteras ovarsamt av sjömännen. Man kunde säga att den förra romanens Frédérique ersätts av pappan, som ibland kallas Johannes, så som huvudpersonens 1:a person-perspektiv då och då övergår i ett ”Johannes dotter”, speciellt när hon utsätts för övergrepp på båten.

Det är ingen linjär berättelse med en tydligt urskiljbar plot eller intrig som utvecklar sig på ett förväntat sätt, eller för den delen med reguljära miljö- och karaktärsbeskrivningar. Minnet slungas hit och dit, liksom, i denna självupptaget monomant monologiska roman. Känslor skrivs inte ut, men anas hela tiden bakom den täta prosan, i dunkla antydningar (som inledningens sjöman som bär hand på henne och dagen därpå hamnar på en bår, utan att vi får veta bakgrunden).

Jaeggys huvudperson, hennes huvudpersoner, är sådana som utrotar livsglädjen, och uppvaktar de dåd som utförs mellan likgiltighet än tanklöshet. Det var döden som var drivkraften i den förra romanen, så också i denna. Johannes dotter kommer från en släkt som hade självmord som enda samtalsämne de få gånger de träffades, får vi veta. Det handlar om fantasin, som ju alltid är en avskyvärd plats, men ändå en nödvändig plats. Jag vet inte vem som sa det, inte Markis de Sade, väl?, att i fantasin är allt tillåtet, men jag håller inte med: speciellt i fantasin får allt inte vara tillåtet, då det är så skör hinna mellan fantasin och verkligheten, att tanken inte ens hinner tänkas klart innan den har förverkligats. 

Då blir kontentan en elegi över det som går förlorat, och hur oåterkalleliga alla förluster är: ”Kanske ingenting kan förstöras. Liksom ingenting är endast en seger.” Det som är förstört kan inte reperaras i den version av världen som Jaeggy skriver fram. Bra litteratur utplånar allt annat: det vill säga, lyckas sopa igen sina föregångares spår. Det är svårt att hitta analogier eller referensmaterial till den här prosan, som befinner sig i ett helt originellt läge.  

De två romanerna speglar varandra, bildar en inofficiell diptyk. Det finns i båda en kombination av fascinerat avstånd och förfärande närhet. Den korta meningsbyggnaden får stilen att skutta och studsa fram, hätskt, grovt, iögonfallande, i en helt onaturlig rytm, och just därför så fängslande och bra. Fleur Jaeggy skriver om livets särskilda grymhet i dessa två ohyggliga romaner, och de är också ohyggligt bra, och det känns som en stor försummelse att det har dröjt tills nu att vi kan läsa båda på svenska. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar