att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 aug. 2015

Fjer, Ursula Scavenius, Basilisk


Med tre märkliga berättelser debuterar Ursula Scavenius, i en bok som får det samlande och passande namnet Fjer. På danska ”fortællinger”, som vi ju känner till från exempelvis Karen Blixens Syv fantastiske Fortællinger. I gränslandet mellan myt och verklighet utspelar sig dessa novelliknande texter. Det sammanhängande temat är hur döden och den döda påverkar livet och de levande.

I första berättelsen är vi i Bulgarien. I ett fiktivt Bulgarien, där man inväntar besök av en kung. Berättaren, den aspirerande författaren Alexander, bor i slummen, granne med Peter Majinski, genialisk konstnär, och dennes fru som sitter i rullstol efter att ha blivit påkörd av en bil, samt dottern Lucia, i obestämbar men kanske farlig ålder. De ockuperas av skrämmande hundar. Runtomkring dem finns dessutom konstnärsbögar, och Alexander plågas av minnen från armén, medan Lucia skrattar och skriker om vartannat.


Småningom utvecklas det till en berättelse om dubbelgångaren, där parallella linjer skär mellan Majinski och Alexander: ”Det var, som om Majinski ikke var virkelig mere. Lucia var vokset ind i mit mørke. Jeg frygtede, at hun ville dø uden min hjælp. At jeg var det, det holdt hende sammen, indtil hun ville blive låst inde.”    

Det finns ett overkligt stråk över det hela, när Scavenius tar ut svängarna och låter förloppet vetta mot det oförklarliga. Det är svårt att säga vad som exakt sker – men det är fascinerande att följa, och det som åstadkommer den här overklighetskänslan är förankringen i fiktionen, att det drömska lika väl kan tyda på psykos som en förvisning till Helvetet.    

Detta spår fortsätter i de andra berättelserna. Främst i den följande, som låter oss följa mannen Anker och kvinnan Sabina, i en närmast mytisk intrig kring livets uppkomst och slut, graviditet och födsel och död, där till och månen föder en babymåne. Magisk realism? I så fall av ett mer beskedligt slag än den gängse repertoaren. Jag skulle hellre vilja säga att här har vi en författare som uppvaktar fantasin, och dess svar är ett obetingat ”JA!” Anker och Sabina försöker hitta någonstans, hitta något. Miljön är påtaglig, påträngande, kväljande vämjelig, läskigt livfull. Här går man inga mysiga promenader och njuter av skogens stillsamma storhet.

Vi följer paret i denna vilda otuktade berättelse. Dessa gränsvarelser, som tillåts passera mellan människa och djur med några enkla åtbörder. Barnet blir en fossil, eller något annat: det är oskrivet hur vi ska uppfatta föräldrarnas reaktion på vad de får i sitt knä, liksom.

Så i den avslutande berättelsen ytterligare ett par, där hustrun Iris har dött i sjukdom, men fortsätter finnas kvar både i abstrakt och konkret form hos mannen. Det som tar form är också själva berättelsen, som metodiskt växer fram. I en miljö där fräna doftspår läggs över texten. 

I det drömska smått psykotiska skär en skarp realism in. Scavenius karaktärer har tagit sig rätt in i henne, får man en upplevelse av när man läser, och då repriserar de den rörelsen in i läsaren. För det hör till den goda litteraturens egenskaper, att karaktärerna görs konkreta och minnesvärda. Då visas också vad sorgen gör med oss.  

Konsekvent skildras en mättad, rå atmosfär, full av eländiga lukter och ogästvänlig eller rentav farlig natur. Scavenius gestaltar smärtan och sorgen och begäret i stället för att berätta om den, och det är fullständigt övertygande och naturligt. Hon har ett gnisslande språk – i den mån det sjunger är det en metallisk sång. Titeln får sin förklaring indirekt, genom sin koppling till de fåglar som åsyftas utan att egentligen ha så mycket med förloppen att göra. Namnen Lucia och Iris syftar så klart på ögat och synen, och jag anar att det finns en ledtråd till en tolkning här, som hjälper oss att styrka deras vittnesmål. Kanske det är att övertolka att den galna Lucia i Scavenius text har att göra med Lucia Joyce, som fick diagnosen schizofreni på 30-talet.

Man ska passa sig för att söka stilistiska likheter, för det säger nog mer om din egen läsning än om författarens. Men jag tänker osäkt på Philip Ridleys sorgligt bortglömda film The Reflecting Skin, att Scavenius är lika bra på att fånga de lugubra stämningar som frigörs av den som vågar bejaka närheten mellan sundhet och galenskap. Konsten kan gärna få vara denna lekplats, där ingenting är märkligt. Eller för den delen Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten”, som också lyckas ge känslan av instängdhet en helt lysande stilistisk inramning. 

Det här är en stark samling berättelser, med tre ganska särskilda historier som ändå hålls ihop av den konsekvent styrda kursen – en kurs som går mot det osäkra, mot det opålitliga. Precis som fiktion ska vara, alltså, men så sällan förmår leva upp till. Utan att redovisa några bestämda utkast eller förslag lyckas Scavinius skapa den där åtråvärda känslan av lustfylld olust som endast riktig litteratur klarar av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar