Dagar med galopperande hjärtklappning, Maja Lee Langvad, översättning Helena Boberg, Ellerströms

Handböcker i skrivande har blivit litteraturgenrernas jättepanda – alltså utrotningshotad, men i kraft av sin gullighet uppskattad och hyllad och sönderkramad av idealister. Med andra ord: varför har jag så svårt att komma överens med handböcker i skrivande? Varför är jag så ogin när de är så … oförargliga?

Kanske det beror på att det finns för många av dem för att jag ska se dem som utrotningshotade. Liksom jättepandan för ett par år sedan halkade ned från en topplats över de utrotningshotade djuren svämmas vi nu över av handböcker i skrivande, till den milda grad att man börjar undra om det inte snart finns fler författare än det finns läsare.

En tanke Maja Lee Langvad indirekt berör i sin bok i ämnet, Dagar med galopperande hjärtslag, när hon raljerar över alla litteraturarrangemang, att det inom kort kommer att finnas fler arrangörer än läsare. Det kan tyckas att hon koketterar en aning, som när hon med kanske omedveten humblebrag upplyser lite i förbifarten att hon inbjuds till så många litteraturuppläsningar, hon som inte ens har tid att gå på sina egna uppläsningar och föredrag.   

Nu är skrivandet bara ett av de tre spåren i hennes bok. Det är också en bok om kärleken, till en kvinna som delar hennes ursprung men inte hennes språk, och det svåra i att leva separerade – när man bara vill träffas, men också när det finns så många hinder. Ett av de hindren, och det som utgör det tredje spåret och det som delvis fått ge boken sin titel, är stressyndromen som hon slåss mot, ett sjukdomstillstånd som i hög grad definierar vem hon är. Det är en autofiktiv essä om en förtvivlad försmådd kvinna som hänger vid telefonen, är utarbetad efter en bokframgång, och har svårt att hantera andra människor i sin närhet.

Stressen utlöstes i hög grad av publiceringen av Lee Langvads förra bok, den formidabla Hon är arg, och man kan med fog läsa den här boken som ett eko av den: svagare, mildare, dovare – samt förstås mindre kraftfull. Den var ju något så sällsynt som banbrytande och epokgörande. Det här är då en bok skriven i många korta stycken, där det är svårt för författaren att upprätthålla en stark struktur, där många vardagsbetraktelser presenteras lösryckta och lite planlöst. Eller bara banalt, som i dessa tre vaga formuleringar från olika ställen i boken:

För mig är skrivandet förknippat med djup ro och tillfredsställelse.

Jag har slutit förbund med texten.

En bok är en sköld mot världen och samtidigt ett blottläggande.

Det är en bok som låter upprepningen bli en vägledande princip, och det är förstås inget fel i det. Inte heller kanske att klichéer i en bok om skrivande blir lika oundvikliga som i ett idrottsreferat – trots allt finns det något charmigt i självupptagna reflektioner om skrivande. Kort sagt: Lee Langvad är inte den första att upptäcka att det finns ett samband mellan kris och konstnärligt skapande.

Hon går in i en dialog med andra skrivande, främst Marguerite Duras, Mara Lee och Suzanne Brøgger. Hon har en liten beef med Yahya Hassan, och en del avundsjuka inför dennes framgångar kan skönjas. En liten del av mig vill att hon ska utforska denna avund på djupet, men jag påminner mig att en bok inte är en terapisession, även om Lee Langvads skrivande ofta pekar i den riktningen.

Men att kalla det för tre separata spår är missvisande: kärleken, skrivandet och sjukdomen är förenade, och boken växlar hela tiden mellan dessa ämnen, låter dem ingå i varandra. Så handlar det också om rasism, om vänskap, om självömkan, om sömnbrist, om depression, men också om klass – de skillnader mellan henne och den älskade, och hur svårt det är att få deras olika förutsättningar att samverka. Även klassperspektivet hade jag gärna sett utforskas mer, men det stannar vid några självklara iakttagelser.

För här finns något viktigt att säga om hur alla vägar är kringskurna för den som saknar förutsättningar och kapital, oavsett om det är pekuniärt eller kulturellt. Villkoren är hårdare för somliga av oss, för det är inte bara en fråga om resurser, utan om förväntningar – både de som ställs av det omgivande samhället, av den egna familjen, och icke att förglömma, de som ställs av dig själv. Den som inte behövt tänka över detta – det vill säga den som fötts in i en viss klass eller har föräldrar med rätt bakgrund – kan inte förstå hur svårt det är att passera dessa hinder.

Det här är en ojämn bok, där Maja Lee Langvad ibland skriver språkligt genomarbetade formulerade aforismer, som när hon resonerar kring författare som funnit sin röst att det borde vara mer adekvat att finna sina röster, eller att skrivandet är ett förräderi – mot språket, mot sin omgivning, men också mot sig själv.