Det är svårt att
samla alla sina intryck efter att ha läst Matilda Gustavssons omskrivna
reportagebok Klubben, som utan
överdrifter måste kallas de senaste veckornas överlägset mest omtalade bok.
Till det svåra hör den dubbla känslan att det mesta är bekant men ändå skildrat
på ett sätt att man ständigt tappar hakan. Ett huvudsakligt intryck är ändå att
det genomgående är oerhört välskrivet.
Hos åtminstone mig
löper ett ”men vad i helvete?” jämsides under hela läsningen. Att det öppnas
nya bottnar av djävlighet, helt enkelt. Vad man lär sig? Tja, att det inte bara
är Minervas uggla som lyfter vid skymningen, utan också betydligt mer suspekta
fjäderfän.
Jag läser Klubben som en berättelse om makt, om
den tystnadskultur som samhället stöttat och uppmuntrat sedan typ
alltid, men som blivit allt svårare att upprätthålla med de krav på transparens
som moderna medier lyft. Metoo-hösten 2017 inleddes med Harvey Weinsteins fall,
något som kom som en chock för utomstående, trots att – som Gustavsson
pedagogiskt inflikar – Courtney Love varnade för honom redan 2005. Strax därpå
publicerades hennes ambitiösa reportage i DN, med arton vittnesmål om
Jean-Claude Arnaults övergrepp. Kom det som en chock? Knappast för den som haft
någon insyn i svenskt kulturliv sedan början av 90-talet. Mest chockade verkade
– ironiskt och tragiskt nog – Svenska Akademien ha varit.
Mitt ”men vad i
helvete?” handlar väl mest om tvivlet: hur kan det här vara sant? Inte så att
jag på minsta vis ifrågasätter, tvärtom har alla berättelser om Arnault
bekräftats långt tidigare. Vad Gustavsson gör med sin bok är att skildra två
skeenden: dels hans revansch efter flera misslyckanden som fotograf och
operaregissör under 70- och 80-talen, och dels historien om Forum, den
mytomspunna klubben i källaren, där så mycket god kultur skapades och
diskuterades, men också mycket ond kultur frodades i form av usla arbetsvillkor
och olika former av missbruk.
Gustavsson växlar
mellan ett biografiskt porträtt av Arnault, intressant främst i hur hon
demaskerar honom som gentleman och – med Horace Engdahls famösa ord – ”vivör”,
och en skildring av arbetsprocessen med DN-reportaget. Att hon själv står en
smula vid sidan av det litterära kotteriet är nog en förutsättning för att det blivit så lyckosamt: hon hade varken egna eller andras intressen att bevaka. Det är också
i hög grad ett självständigt arbete.
Det finns något
häpnadsväckande naivt i hur många genom åren har förhållit sig till Arnault. Så
motiverar pianisten Love Derwinger, en av dem som ställde upp på de dåliga
arbetsvillkoren, sin fascination för fransosen med att han kunde mingla – en egenskap
dessa svenska försynta konstnärssjälar var omåttligt avundsjuka på. Det är troligt
att det fanns en inte försumbar dos av kanske respekt och beundran för Arnaults
sexuella förbindelser.
Så här i efterhand,
med det nersolkade facit i hand, framstår han ju som inget annat än urtypen för
en charmig charlatan, en miserabel mytoman. En andra rangens sol- och vårare.
Förlåt mig om jag kommer med dåliga nyheter här, men det måste sägas: lita
aldrig på en charmig människa, hen har bara dåligt uppsåt i sin svarta läderrocksficka.
Det får den här berättelsen att erinra om en udda och vämjelig kombination av
skräckfilm och Åsa Nisse-fars.
Gustavsson skriver
rappt och flyhänt, och som sagt, hela boken är läsvärd. Främst för att hon
verkligen skriver en berättelse, har en röd tråd som följs genom boken. Det
blir en berättelse om bekräftelse, behovstillfredsställelse och självhävdelse,
liksom om paranoia och vanföreställningar. Det handlar också mycket om makt.
Återkommande ifrågasätter hon journalisternas slappa intervjuer med nya
ledamoter i Svenska Akademien, med den obligatoriska idrottsrelaterade frågan: ”Hur
känns det?” Mer motiverat, hävdar Gustavsson, vore det att fråga hur den nya
ledamoten ställer sig till all makt som tillkommer nu.
Hennes bok är full
av sådana försåtliga och ibland underförstådda frågor, som pekar ut att den är
ett resultat av ett grundligt gräv, liksom att den är skickligt skriven. Kritiken
mot Svenska Akademien som institution är en av bokens rödaste trådar, hur all
denna makt bara tagits för given. Och varför var ledamöterna – män liksom
kvinnor – så konflikträdda under alla dessa år?
Det som inte är
lika läsvärt är de ibland lite väl detaljerade beskrivningarna av hur det
journalistiska arbetet går till på redaktionen, med det ljudisolerade rummets
tonade glasrutor, inslag med lite väl internt intresse. Här finns också
några ytliga och tendentiösa läsningar av Katarina Frostensons poesi. Samt att
det så uppenbart är skrivet för en internationell publik – förmodligen arbetar
översättarna redan nu på att överföra texten till franska, engelska, och säkert
fler språk. Det märks i hur övertydligt Gustavsson redogör för förhållanden som
svenska läsare är insatta i.
En del av
slutsatserna är också lite väl vaga, som att det är svårt att hitta kritiker
villiga att recensera akademiledamöternas egna böcker, eftersom de varit rädda
för att stöta sig med dem. Problemet är väl snarare att en del av ledamöterna
ger ut för många böcker – hur många gånger per år kan en redaktion unna sig att
recensera Per Wästberg? Jag tror att jag själv sågat alla ledamöter någon gång,
möjligen med undantag för Kjell Espmark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.