Asymmetri, Lisa Halliday, översättning Eva Åsefeldt, Norstedts

Alice är 25 år gammal när hon sitter på en parkbänk och läser en gammal bok när en berömd äldre författare inleder en konversation med henne, efter att han retfullt kommenterat att hon verkar gilla ”gamla grejer”. Strax är de ett par, den unga förlagsassistenten och den 44 år äldre världsberömde författaren. Tidpunkten är tidigt 00-tal, strax efter attacken mot World Trade Center och USA:s krig i Irak.

Vid det här laget är det allmänt känt att Lisa Hallidays roman Asymmetri har inspirerats av hennes tidigare relation med Philip Roth, som här är en fiktiv romanfigur vid namn Ezra Blazer. I intervjuer har hon gång på gång betonat att han är just en romanfigur, men det är också uppenbart att hon skriver in sig i en autofiktiv tradition. Som romanens andra huvudspår finns Amar, en irakisk-amerikansk professor i ekonomi, som blir kvarhållen av passkontrollanter på en flygplats utanför London – dessa historier har till en början inte något gemensamt, men kopplingen uppenbaras i ett appendix, en författarintervju med Blazer.

På ett historierevisionistiskt vis ger Halliday Roth – det vill säga Blazer, eller om det är tvärtom – Nobelpriset i litteratur året 2010. Man kan undra vad Mario Vargas Llosa säger om detta. I boken blir det tydligt att Blazer, romanfiguren alltså, åtrår det pris som många menade borde ha tillfallit Roth. I romanens avslutande kapitel intervjuas Ezra Blazer som ny Nobelpristagare, och där formulerar Halliday ett försvarstal för det påhittades suveränitet i förhållande till verkligheten – kanske en nödvändig brasklapp för den som skriver romaner på det här sättet.

Delen som handlar om Alice och Ezra är som en kombination av Alice i Underlandet och Pygmalion, där den yngre oskuldsfulla flickan trillar ned i ett kaninhål och den äldre distingerade och sofistikerade författaren lär henne uttala Camus. (Lustig detalj att en amerikan ger uttalsinstruktioner på ett franskt namn: i originalet säger han ”Cam-OO”, medan han i den svenska översättningen säger ”Ca-MYY”.) Han ger henne också listor på vilka böcker hon ska läsa, lär henne basebollhistoria, samt skickar henne att köpa glass – det äts lika mycket oproportionerligt mycket glass i den här romanen som det refereras basebollmatcher.

Det finns några repetitiva inslag som det är lätt att störa sig på. Ezra kontaktar Alice när han är i behov av någonting, markerad med frasen ”DOLT NUMMER”. Han kallar Alice för ”Mary-Alice”, mest för att retas. Hans krämpor tar också mycket plats: det är ryggen, det är hjärtat, et cetera. Allt det här utgör essensen i relationen, samt glassätandet. Deras kärlek ter sig utifrån en smula banal, speciellt när deras konversationer återges utan att komma till någon intelligent poäng. Här framstår Ezra Blazer mest som självupptagen och tråkig.

Alice vill bli författare, men är tveksam på sin kapacitet, speciellt när hon hittar spår av geni hos allt hennes älskling skriver, som i en enkel lapp där han skrivit ”KÖP TOPS!!!”: ”Bara åsynen av hans oemotsägliga handstil fick henne att känna sig som en idiot för att hon någonsin trott att hon själv skulle kunna skriva.” Ezra frågar om hon skriver om dem. Hon förnekar det, men han vet förstås att det inte stämmer. Det finns ett stänk av bitterhet i hennes reaktioner.

På ett sätt är det här en typisk amerikansk roman. Det är begåvat, välskrivet och smart, men ofta livlöst. Det som ändå gör Hallidays insats mer framgångsrik är den asymmetrimodell hon applicerar på intrigen. För det är inget entydigt ojämlikt förhållande mellan det omaka paret, och det blir inte heller helt klarlagt vem som är i beroendeställning. Ezra må ha kapitalet – både stålarna och kulturen – men Alice är ingen duvunge som underkastar sig i sin trånad. Åtminstone inte enbart. 

Irakkriget bildar en fond i romanens båda berättelser, på ett ibland kanske lite väl övertydligt sätt. Och så bildar Amar en andra pol i asymmetrimodellen. Han berättar om sin uppväxt, om sina vedermödor, om sina minnen, om sin identitet. Allt blir förstås en motsats till Ezras smidiga och privilegierade liv, genom att indirekt belysa hur mycket i Amars liv som handlar om ekonomi och klass, hur ojämlikheten och orättvisorna inte går att ignorera.  

Halliday visar därmed hur asymmetrin finns i våra liv och påverkar oss, kanske än mer just för att vi har så svårt att identifiera och erkänna den. Framgången är både ett absolut och ett relativt begrepp. Amar har också (haft) konstnärliga ambitioner, men det är Ezra Blazer som är vinnaren i det racet. Halliday får också in en fin pik mot Svenska Akademiens floskulösa motiveringstexter.