att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 dec. 2017

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv, Johan Svedjedal, Wahlström & Widstrand


Även om det har kommit en del smärre böcker om Karin Boye på senare år är Johan Svedjedals färska bok Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv den första stort upplagda monografin sedan Margit Abenius Drabbad av renhet från 1950. Men detta är inte i sig tillräckligt för att rekommendera denna nya bok om en av svensk 1900-talslitteraturs största – det är en av de mest välskrivna författarbiografier jag har läst på svenska. Det är mer än begripligt att den nominerades till Augustpriset för årets bästa fackbok.

Så, Karin Boye har drabbats av ödet att bli ett monument, där klichén lyder att dikterna är obligatorisk läsning för gymnasietjejer men att hennes författarskap saknar relevans för äldre läsare, möjligen med undantag för den dystopiska romanen Kallocain. Hon är en författare som är lätt att underskatta, men görs det mest av sådana som inte bryr sig om att läsa mer än antologismycken som ”I rörelse” och ”Ja visst gör det ont”. För egen del kan jag bara intyga att ju mer jag har läst av exempelvis hennes prosa, både fiktion och essä, desto mer övertygad blir jag av hur bra det är. Det må så vara att hon aldrig blir en lika cool författare som Ekelöf eller Ekelund eller Södergran, men helt klart är hon värd den typ av uppmärksamhet som den här biografin utgör.


Tidigt slår Svedjedal fast vad en biografi bör ägna sig åt: ”en pendling mellan inlevelse och distans, att den i regel innebär akter av både summering och nytolkning, och att den bör vidgas från den snävt privatbiografiska sfären.” Se där tre detaljer som han lyckats infria! Inte minst rörelsen bort från skvallret. Ska jag anlägga en strängare syn dominerar visserligen summeringen över nytolkningen, men det kompenseras av att den typen av banbrytande läsningar av Boye hör till andra sorters böcker.

I den här boken summeras alltså vad vi rimligen kan veta om Boye. Svedjedal behandlar Abenius pionjärarbete med tillbörlig respekt, men mycket ny information har tillkommit sedan dess. Bland annat var ju Svedjedals bok om Spektrum-kretsen, som utkom 2011, diger på nya fakta om Boyes samhällsengagemang, och som dessutom visade upp henne som en mer sammansatt människa, och redovisade konflikterna i hennes känsloliv.       

Svedjedals läsningar är stillsamt auktoritära. Han är effektiv – koncis, men noggrann, och blir aldrig slav under slarvet. Hans slutsatser är väl underbyggda, och spekulationer lyser med sin frånvaro. Det som i första och sista hand präglar hans bok är att han tar Boye på allvar, att han varken underskattar eller förenklar ämnet. Han är sansad och kritisk i sin bedömning. Och skriver raskt, utan att det blir ytligt.

Kapitlen är korta, och ofta avslutas de med en pregnant framåtsyftande sammanfattning, nästan som en kuplett: ”Fortfarande stod Karin Boye på tröskeln till Clarté och vänsterradikalismen. Hon kände på handtaget, men hade inte ännu öppnat dörren.”

Allmänt bekant är att Boye inledde en mödosam psykoanalys när hon bodde i Berlin 1932, men Svedjedal visar att hon redan 1924 gick i terapi hos Tore Ekman. Här finns också belysande resonemang om Boyes pacifism, om hur hon var som lärare (hon kallade pedagogikämnet ”pedagoja”, vilket roar läraren i mig). Mycket handlar om hennes universitetsstudier, som erbjöd tillfällen till både intellektuell gemenskap och en massa fester.

Till en av denna boks många förtjänster hör att den breddar bilden av Boye, hur den etablerade uppfattningen om henne som dyster, olycklig ger utrymme åt en mer jovialisk människa. Det finns paralleller till hur bilden av Edith Södergran har sett ut, dominerad av sjukdom och elände. Men liksom Agneta Rahikainen med sin fina bok Kampen om Edith visar att bilden är mer nyanserad, har Svedjedal med sin bok betonat att den privata Karin Boye hade nära till upptågen och skratten – något som också styrks av bildmaterialet, där de officiella porträttens allvarliga uppsyn samsas med många privata bilder, med en leende eller rentav skrattande författare.  

Två saker vet alla om Boye: hon var lesbisk, hon begick självmord. Kallar man Boye bisexuell ska man ha i åtanke att det i stort sett endast var åren 1927-1932 som hon hade sexuella relationer med män. När hon var 12-13 år gammal blev hon kär i tjejer, och den djupt självbiografiska romanen Kris registrerar en gymnasietjejs förälskelse i en annan tjej i klassen. Att självmordet eventuellt var ett misstag är en tanke som många har prövat tidigare, och vi lär aldrig få veta svaret: var och en väljer den teori som passar ens eget förhållningssätt till Boye, och till livet.  

Ambitionen är att vara så heltäckande som möjligt. Det finns mycket att berömma i denna bok om Boye, och med tanke på Jesper Högströms nya bok om Hjalmar Söderberg är det befriande att slippa putslustiga kopplingar till nutiden, som att ”Ja visst gör det ont” var 30-talets ”Shoreline”. Endast i förbifarten nämns moderna pendanger till Boye, som romaner om henne, skrivna av Jessica Kolterjahn och Elisabeth Hjorth, samt Johanna Nilssons uppföljare till Kallocain (hänsynsfullt nog förbigås Jerker Virdborgs skumma pastisch på samma roman, Kall feber). Referaten av Boyes böcker är förebildligt korta, och överlag dominerar en respektfull attityd till materialet.

En av många nya insikter är hur flitig Boye var som översättare av tysk litteratur. Som översättare är hon nog mest känd för den epokgörande översättningen av T.S. Eliots ”Det öde landet”, som hon gjorde tillsammans med Erik Mesterton, men hon översatte också en lång rad tyska romaner. Till stor del av finansiella skäl – ganska mycket i Svedjedals bok handlar om ekonomi och penningsummor (som tyvärr inte säger så mycket, då de inte är omräknade i nutida valuta).

Genom den här boken finns en ganska konsekvent tolkning, där Svedjedal argumenterar för Boyes tämligen unika litteratursyn, som kort sagt har med beröring att göra. Hennes drivkraft var att beröra läsarens inre, och det är de inre krafterna som är hennes huvudsakliga fokus, både i dikterna och i prosan: ”ett grönare djup”, med Rissens ord från Kallocain.  

Till Olof Palmes begravning 1986 valdes en av Boyes fina efterlämnade dikter, ”Hur kan förtröstan leva”. Den är ett storartat exempel på hur hon som poet var lika lyhörd för förtvivlan som för hopp, att de låsningar hon konfronterades av också bar på lösningar, både för sig själv och för andra, och att det förmodligen är därför hon fortsätter att bli läst:  

               Omkring oss störtar allt,
               och mer skall störta,
               tills ingen sten är kvar
               för att stödja vår fot.
               Hur kan du ännu tro,
               som inget har att tro på?
               Hur kan förtröstan leva
               så utan all rot?

               Är den själv rot?
               Är den själv fröet,
               och växer själva världsträdet
               fram ur den?
               Då är vårt öde lagt
               hos tystlåtna hjärtan.
               För deras stillhets skull
               kan det dagas igen.

               För deras helhets skull
               kan kaos blomma
               av undrens makt -- som tiger
               men vill bli trodd.
               Allt kan slås sönder.
               På nytt skall det läkas,
               så länge den är levande,
               vår innersta grodd.

               Kom, allt som växer helt
               och genomskinligt självklart,
               till oss, vi som räknar
               och är på vår vakt,
               och lär oss, att den dagen
               vi slutar räkna,
               den är vårt livs fullbordan
               och vår framtidsmakt!

Om pedanten i mig ska få ordet så här på slutet, hävdar han att en och annan onödig tautologi har släppts fram av Svedjedal. När en påverkan från Rilke antyds speglas i Boyes sent skrivna poesi saknar jag ett resonemang om detta, utöver att forskare ”har sett influenser” (man hittar deras namn i fotnoterna, men inte vad de sagt). Inte heller delar jag Svedjedals uppskattning av Boyes inläsningar för svensk radio på 30-talet: i mina öron försämrar de dikterna med sin tidsbundna diktion. Föreläsarens fälla, att docera, har kanske också utgett en viss lockelse, men bara stundtals. För viktigare än så: tilltalet är inkluderande, och har en fin balans mellan att vara tillgänglig och komplex. Med andra ord är det lättläst men samtidigt med fint tuggmotstånd.   

Dessutom ska sägas att det här är en vacker bok, liksom Svedjedals tidigare bok om Spektrum, och liksom Carl-Johan Malmbergs böcker om Blake och Yeats. En eloge till förlaget, helt enkelt, som vågar satsa på den här typen av påkostade böcker. Det här är en bok som torde bli alla svensklärares julklapp.

2 kommentarer:

  1. intressant kvinna, lyssnade på Svedjedal när han var i Göteborg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag har hört honom i nåt sammanhang på bokmässan också, han skriver fint.

      Radera