Reader, I Married Him. Stories Inspired by Jane Eyre, [ed] Tracy Chavelier, Borough Press

Fan fiction med Jane Eyre som utgångspunkt har formligen briserat under tjugoförsta århundradet. Det är svårt att hitta någon som gör något lika banbrytande som Jean Rhys när hon med Sargassohavet 1966 helt sonika vände på alla förutsättningar och återupprättade Bertha Mason från äckelframkallande odjur till en ömkansvärd slagpåse. Det är en roman som i ett slag förändrar hur du läser ursprungsromanen.  

Hoppet lär vara det sista som överger människan, så det är med en positiv inställning jag öppnar Reader, I Married Him, som är sammanställd av den någorlunda renommerade romanförfattaren Tracy Chevallier. Som alla Jane Eyre-läsare vet – spoilervarning utfärdas till andra! – är titeln de ofta citerade inledningsorden till romanens sista kapitel. Till den här boken har tjugoen författare skrivit var sin novell, i runda slängar kring det behändiga tolvsidiga vardera, och försökt koppla sin idé till Charlotte Brontës roman.

Ett flertal av namnen är etablerade och faktiskt rätt intressanta. Dit hör definitivt Kirsty Gunn, vars debutroman Regn från 1994 rentav hade en Janey som huvudperson. Också Esther Freud, Lionel Shriver, Susan Hill och Audrey Niffenegger är bekanta namn ur listan. Vän av ordning kunde gott ställa sig frågan varför alla måste vara kvinnor.

Hur blir utfallet då? Jo, någon gång är anknytningen till originalet raffinerad, men tyvärr oftast fyrkantig och fantasilös, och själva novellen blir då meningslös eller – än värre, kanske – okänslig. Då blir resultatet försumbart, och det beklagansvärda är att alla verkar skriva utifrån en obligatorisk och identisk mall. Exempelvis har Helen Dunmore fått fatt på en rätt bra idé, att skriva utifrån fångvaktaren Grace Pooles perspektiv. Synd att hon inte tar till vara den potentialen, då novellen egentligen bara visar att hon har läst romanen.

Läst romanen har förstås alla gjort, tänkte jag säga, men ser i notiserna att Susan Hill, som för några år sedan utkom med framgången Kvinnan i svart, inte ens har läst Jane Eyre. Hennes novell är vag, blek, uttryckslös. Förvisso goda egenskaper att ha i verktygslådan om du ska skriva spökberättelser, men det gör hon inte här. Lionel Shriver läste romanen som ung, men har fräschat upp minnet, avslöjar notisen, genom att plöja en massa tv-serier. Hennes novell är remarkabelt usel, oklart hur mycket det beror på detta.  

I sitt bidrag tar Francine Prose upp fenomenet gaslighting, utifrån hur Rochester hemlighåller och i viss mån manipulerar Jane. När Salley Vickers väljer att skriva ur Rochesters perspektiv blir det bara creepy, när han ska återge hur han upplever att hon återkommer efter – spoiler! – branden och allt det där: ”I own that it was heaven to hold her slender body in my arms again, to feel the softness of her pale hair and crush in my own surviving paw her child’s hand.” Man kan säga mycket om Jane, men hon gör sig inte som offer för en pedofil. I en annan av novellerna tillåts hon också komma ut som lesbisk, men det var väl bara att vänta.

Kirsty Gunns novell är kanske inte helt lyckad, men åtminstone mer originell än de andras. I hennes version är huvudpersonen en aspirerande författare som avstyr en attack från pitbullen ”Rocky”, genom att avleda uppmärksamheten för ägarna genom att berätta historien om Jane Eyre och hundens namne ”Rochester”.

Största bristen med boken är att ämnet blir tjatigt. Inte för att alla, men majoriteten, fokuserar på äktenskapet. Tjatigheten förstärks då så många skriver oengagerat och lojt. Frågan är när det märks som mest, denna brist på engagemang: om det är när de olyckligt nog försöker skriva tidsenlig pastisch eller lika olyckligt nog moderniserad nutidsskildring. Som alla vet: letar man efter en restaurang är det inte första bästa man ska ramla in på, utan det är undantagslöst bättre att gå ett kvarter till – likaså verkar det vara när man planerar en novell, att den första idén inte är den bästa, utan det är mödan värt att tänka ett extra varv, något författarna till den här antologin inte verkar ha gjort.