Orissa, Ola Julén, Nirstedt/Litteratur

Till de besvärliga klichéer som bör undvikas av alla som uttalar sig om litteratur hör ordet ”kultförfattare”. Så omtalas ändå ofta Ola Julén, vars enda egentliga bok Orisssa gett honom detta lockande epitet. Mytomspunna böcker har också en förmåga att bli missförstådda, eller kanske snarare få sin betydelse överdriven. Ungefär som vissa konserter, som Velvet Underground i New Jersey 11/12 1965 och The Sex Pistols i Manchester 4/6 1976. Trots att publiken bara bestod av en handfull åskådare inspirerade båda konserterna tusentals nya band som startade sin verksamhet i dess efterdyningar.

Orissa utkom 1999 på det då nystartade alternativförlaget Ink. Nu, exakt tjugo år senare, återutges den av det nu nystartade alternativförlaget Nirstedt/Litteratur, som den första i deras serie klassiska svenska diktsamlingar (inom kort utkommer böcker av bland andra Anna Hallberg och Ann Jäderlund). Björn Wiman, en av initiativtagarna till den första utgåvan, skriver ett personligt förord.

Här kallas det en ”makalös” bok (är inte också det förresten en kliché?). Vad är då det unika? Svensk litteratur lider ingen brist på smärta och svärta, lidande och elände. Det är ändå något i Juléns själva tonfall som är unikt i sin desperation. Återkommande begrepp är förtvivlan och hat. Ett jag som är förskjuten av världen. Och Gud? Bryr sig inte ett spår. Här finns en oförmåga att vistas i nuet – men också det förflutna gör ont, liksom framtiden. Det som sker är att vi får se en gestaltning av oron.

Det unika finns allra mest i formen. Dikten, om man nu ska kalla det här för poesi, består av korta meningar, uteslutande en eller två rader på varje sida, med en tom sida emellan. Det ger en fåordig diktsamling, som du läser på en halv kafferast. Ja, men den kortfattade formen inbjuder till omläsningar – själva kriteriet för att en bok ska komma på fråga för att bli kultförklarad.

Det går förvisso att, som Christer Boberg gör i sin essä Ola Julén – Orissa och bortom, hitta samband mellan olika sidor/rader, och skapa sina egna dikter. Det går också att läsa hela boken som en enda dikt, och då är den fortfarande behändig. Eller varför nöja sig med litteraturens snäva genreindelning. Orissa liknar också den bokstavskonst som skapats av till exempel Jenny Holzer – men Juléns meningar lyckas vara både mindre slagkraftiga och fyllda av tyngre kadens. För att inte tala om att de är mindre sökta än Holzers uppenbara flirt med publikens förväntningar.

Ännu mer unikt uppfattar jag Juléns projekt att vara så totalt uppriktig och äkta i sitt tilltal. Hans korta dikter liknar lappar som man i olyckliga stunder skriver och sedan kanske låter ligga i en försluten låda. Inte för att de saknar verkshöjd – har vi inte alla känt oss som genier när vi skrivit sådant? – utan mer för att det finns något penibelt i att blotta sådan svaghet, eller säg hellre känslighet som definieras som svaghet av tidsandan. Att läsa den här boken är en upplevelse som kan jämföras med att hitta dussintals flaskposter som man öppnar med en blandning av nyfikenhet, oro, bedrövelse …

Likt andra avsändare av flaskposter skriver Julén om utanförskap, om isolering, om uppgivenheten, övergivenheten, pessimismens ”det går aldrig”. Bakgrunden till många av reflektionerna är en obesvarad kärlek. Men snarare än en kärleksrelation som är trasig är det en värld som gått sönder, inklusive människans inre värld. Om att vilja men inte kunna älska. Om den längtan som är – eller borde vara – litteraturens huvudmodus. Om Indien (Orissa är en indisk stat). Om en mamma och en pappa. Om en icke-existerande flickvän.

Det är med ett naivt och nästan omoget tilltal Julén vänder sig mot en abstrakt läsare. Han skriver pardonlöst, onyanserat, kategoriskt. Många kan nog dela hans upplevelse av vilsenhet. Livet är obegripligt, och människor är bara konstiga, och intresserar sig mest för futtigheter. Att det ens går att leva, när det är så mycket som talar emot det. I bokens anteckningar finns hela tiden en drift mot uppgivenheten, att det vore bättre att kasta in handduken.

På de tjugo år som har gått har världen dessutom blivit dummare och mer vulgär. Julén kunde ta spjärn mot något som gav motstånd – nu har detta motstånd blivit porösare, och allt mer försvinnande. För all del: det har alltid varit en minoritet som brytt sig om det som är icke-efemärt. Men nu är denna minoritet nästan helt borta. Det som premieras nu är förströelsen: vi har blivit en art som ”unnar sig”.

Här finns mycket att citera, mycket att återvända till i flitiga omläsningar: ”Jag vill / att det ska vara på riktigt. […] Varför är jag så ledsen? […] Det här går inte längre. […] Men jag vill bort ifrån allt.” En historia, ett narrativ, utkristalliseras. Det som illustreras är den plågsamma vissheten att vara, som det heter på engelskans uttrycksfulla sätt, stuck in a rut – nogsamt uttryckt i en av de med små förskjutningar genomförda upprepningarna, där ”Jag måste ändra mig” leder in mot ”Jag måste ändra på mitt liv”. Genom det intima tilltalet som är unikt för litteraturen blir diktrösten mer förtrolig än en fysisk vän, och det innebär att du kommer nära diktjaget, så nära att det är med saknad bokens pärmar fälls igen. 

Så, unikt, o ja. Unik är också språkkänslan, den intuitiva förmågan att formulera sig inte bara koncist och avskalat, utan i högre grad exakt – här finns meningar vars ordföljd och ordval är så precist formade att de sätter sig ordagrant i minnet, som nästan bibliska citat. Martin Amis har apropå Philip Larkin gett denna poetik beteckningen ”frictionless memorability”. Och varje ord är på riktigt. Det saknas uttänkta poser, och den typ av positionering som tyvärr utgör något av vår nutids litterära förutsättningar.