Coal Black Mornings, Brett Anderson, Abacus

Det hör till ödets ironier, att 90-talets britpopkrig utkämpades mellan de i backspegeln efemära banden Oasis och Blur, liksom att 00-talet skulle utse Pulp som det band historieskrivarna skulle föredra. Visst, det går väl fortfarande att lyssna på Pulp, men om det är något 10-talet har lärt oss är det att det är Suede som är det enda av britpop-banden som har åldrats med värdighet.

Brett Anderson, grundaren av och sångaren i Suede, gav förra året ut sin självbiografi, Coal Black Mornings. Timingen var ganska läglig: efter att under 10-talet ha återförenats och gett ut två godkända album släppte de under hösten den ypperliga ”The Blue Hour”.

Anderson undviker skickligt fällan att skriva den typiska rockstjärnans självbiografi, och nöjer sig med att berätta om barndomen och uppväxten, de första stapplande stegen och avslutar retfullt nog precis när Suede skrivit på sitt skivkontrakt. Det är en utmärkt metod, och kan erinra om vad Patti Smith gjorde i sin ojämförligt bästa bok, Just Kids.

Premissen är att han skriver för sin sexåriga son, för att göra sig själv begriplig för honom. Därför handlar det mycket om relationen till den egna pappan, en figur som tornar upp sig som en på sätt och vis typisk brittisk man, eller bara typisk man, från 40-talistgenerationen. (Brett Anderson är tretton dagar yngre än mig.) Tidigt berättar Anderson att det handlar om loss, alltså det som på svenska skulle översättas som antingen förlust eller saknad.

Två saker kan genast konstateras: det ena är att det här är en bättre självbiografi än nästan alla andra rockstjärnors försök i genren, möjligen med undantag för just Patti Smiths Just Kids. Det anda är att man faktiskt börjar undra varför inte fler har skrivit så här. Men det är tydligt att Anderson skriver utifrån en autentisk ödmjukhet, och det må låta enkelt, men är troligen det svåraste av allt. Ödmjukhet kan dels inte simuleras, och dels måste den inse sina begränsningar – därav faller ju 99% av rockstjärnorna bort.

Men Suede har alltid handlat om att slåss mot negativa förväntningar, om att överskrida torftiga villkor. Så handlar det även i skildringarna av uppväxten i ett trångt council house, där grälen mellan föräldrarna hörs genom papperstunna väggar. Vi får skissartade men gedigna porträtt av den i stort sett uppmuntrande mamman, den stöttande och inspirerande systern, och så den nyckfulle och ibland elake pappan. Mamman hade konstnärliga ambitioner – att Andersons bok saknar fotografier är sällan något att beklaga (inte för att han ”målar så bra med ord”), men när han beskriver ett av hennes porträtt av honom som dystert barn önskar man förstås att man finge se det.

Mest handlar det ändå om pappan, som han anstränger sig för att förstå: ”His was a generation that simply wasn’t given the tools to control and address its inner ghosts.” Jo, det är uppenbart att Anderson som medelålders har konfronterat sidor av sig själv som visat bekanta drag från pappan. Nu artikulerar han – vackert och uppriktigt – dessa sidor, utan att glorifiera. Försöken att förstå, att gå till botten med pappans destruktiva egenskaper, det är vad som får skildringen att leva och höja sig över det självupptagna.

Allt är inte helt lyckat. När Anderson skriver om litteratur når han sällan längre än till plattityder om att vara en storläsare och att man läser böcker på ett annat sätt när man är äldre än när man läste dem som ung. Att han ärvt sin faiblesse för te från sin pappa är också ett dåligt försök att bonda i efterhand – acceptera för fan att du är engelsman!

Bättre lyckas han skriva om pappans ekivoka skämt, som indirekt inspirerade honom att använda ett grovt språk i några av Suedes första sångtexter. Eller en gullig historia om hur pappan aldrig accepterade sonens karriär, utan fortsatte tjata om den klassiska musikens överlägsenhet gentemot popmusiken, så efter en av deras konserter på Royal Albert Hall kan pappan nästan kapitulera – men inte utan att gnälla på att gitarrerna var för distade. Det är lätt för mig att relatera till den generationens oförmåga att visa faderlig uppskattning –

Bra och övertygande skildras också fattigdomen. Eftersom pappans lön var så mager var barnen berättigade till gratis skollunch, men tvingades stå i förnedrande kö för att få biljetterna, vilket så klart främjade mobbningen. Och lika dåligt som han skriver om litteratur, lika bra skriver han om musik – andras musik, med stark känsla för Pet Shop Boys ”Rent” och The Smiths.  

Det är nog så att Brett Anderson nu, drygt tjugofem år efter den storslagna debuten, fått distans till livet som rockstjärna; därför kan han tillåta sig att skriva så nyktert och klarsynt om den mödosamma vägen dit, och även att vara inte så lite självkritiskt till initiala ansatser. När han skriver om låtskrivandet sänker han garden, och till stor del handlar det om vad som vägledde bandet till framgången.

Uppbrottet från gitarristen och partnern Justine Frischmann, som han behandlar fint i boken, tillät Anderson ett nytt självförtroende. Att nu i efterhand lyssna på bandets tidiga demos avslöjar att han verkligen var en medioker sångare, åren innan debutsingeln ”The Drowners”. Låtarna är svaga, men framför allt saknar sången pondus, eller med hans egna ord: sexualitet. Inte i de explicita referenserna i texterna eller det vulgära sångpedagog-tipset att ”sjunga med kuken”, utan i hur musiken och sången blir mer direkta, mer attackerande.

Suede var också, påminner Anderson, ett band för de marginaliserade. I deras texter finns gott om uppskattning till den typ av utanförskap man måste ha upplevt själv för att uppskatta. Det här är subtila markörer: inget i livet kan få mig att lyssna på Veronica Maggio och känna mig inkluderad, men när jag hör låtar som ”Trash” eller ”Breakdown” eller ”The Asphalt World” känner jag mig sedd och förstådd. 

Kuriöst nog nämner han i förbifarten några dagböcker han förde som ung, men kan inte använda något av materialet, då de bara innehåller vardagliga noteringar om måltider och fotbollsresultat och besök i affärer. Då påminns man om Tracey Thorn, som i sin nyss publicerade självbiografi, Another Planet. A Teenager in Suburbia, ju gör det motsatta: utgår från den likaledes vardagliga dagboken och ger den liv, kontext, kontur.  

Nåväl. Det här räcker mer än väl, kan jag tycka. Löpande genom berättelsen blir raden ”coal black mornings” en återkommande refräng, eller med hans egna ord den hook som en bra låt behöver, något han upptäckte var inom räckhåll i ”The Drowners” catchphrase ”you’re taking me over”. Det här är en nästan sensationellt välskriven bok. Oroväckande nog kunde han inte motstå lockropen att skriva en uppföljare, så redan i oktober utkommer Afternoons With the Blinds Down, som ska handla om rockstjärnelivet.