Ett lyckligt spökes anteckningar, Yang Lian, översättning Erling Hoh, Rámus

Yang Lian är kinesisk poet, som sedan 1989 lever i exil, för tillfället i Berlin. Han ingår i ”de dunklas skola”, vad nu en sådan kategorisering är värd. Förra året introducerades han med översättningen av diktsamlingen Koncentriska cirklar, och nu utkommer en större samlingsvolym med urval från fyra böcker utgivna mellan 1989 och 2002, Ett lyckligt spökes anteckningar.

Det här är då en ambitiös poet, som ser sig själv skriva i en tradition exilpoeter med anor till Ovidius, Dante och Paul Celan. I Jonas Modigs långa efterord listas 25 föregångare – samtliga manliga – och utmynnar i en oväntad affinitet med Stagnelius. Nåväl, Modig skriver i enlighet med Yangs program, som kan vara högstämt och med pretentiösa slutsatser, som när behandlar citerar poetens banala ord som djupsinnigheter: ”Poeter kommer så småningom att dö, men poesin överlever tiden.”

Poesin som Yang åstadkommer är som sagt ofta lätt högstämd, och det är inte helt lätt att bevekas av den. Har man läst något ur den västerländska poesikanon är det åtminstone lätt att känna sig hemmastadd. Det finns en prydlighet i hur dikterna är konstruerade, där de abstrakta ordparen matchas av konkreta diton, i någon form av rättviseprincip. Jag hittar följande exempel i några av denna boks första dikter:

                      ”likgiltiga väggar … vindpinade kroppar”

                      ”ömsinta blommor … övergivet landskap”

                      ”förruttna skratt … avslitna lemmar”

Dessa ordpar leder dikten fram till en avslutning, som alltid utmynnar i en … tja, gåtfull pregnans, eller pregnant gåtfullhet. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska ta mig till med de ordkulisser som uppstår:  

musikens hjärta stannar tyst

huset gömmer sig i sin egen glömska

träd insvepta i grönt eller sömn          så snart de vaknar

är allt redan nollställt

Nog fattar jag att poesins funktion inte är att vara funktionell, det vill säga, att det är lönlöst att efterfråga vad den ska användas till. Samtidigt lämnar mig dessa dikter likgiltig. Här finns åtskillig smärta, och det är möjligt att en mer empatisk läsare får ut mer av dikterna, som förmedlar både det privata eländet och den politiska misären. Om det bara inte hade varit så musealt, att den uppför sig så oerhört ordentligt och förutsägbart. Bristen på variation blir också slående i ett så här generöst urval.

Och även om det finns mycket smärta kan jag inte komma undan intrycket att Yang koketterar med lidandet. Det är förstås en elak läsning. I rättvisans namn tycker jag mycket om den avslutande delen, urvalet ur den bok som fått ge volymens titel, Ett lyckligt spökes anteckningar. Här finns en mer konkret förankring i det reella, och mindre av uttjatade metaforer, och en tydligare kontakt med något substantiellt och värdefullt:

                        döden har inget annat språk

       poeten har ingenting att återvända till

vildsint uråldrig skönhet är den enda skönhet vi känner

epoken har förbrukats       men lukten av blod i en versrad är långt ifrån nog

fördjupar en storm som inte kan passera

       upprepar denna natt        spökets första lyckliga natt