Den svarta katten, Edgar Allan Poe, översättning Helena Hansson, Novellix

Det är svårt att föreställa sig en mer perfekt novell än Edgar Allan Poes ”The Black Cat”, som publicerades 19/8 1843. I en tidning som i den här nya utgåvan felaktigt angivs som The Saturday Evening Post, när det ska vara the United States Saturday Post. Det är en novell som på sätt och vis summerar den romantiska epoken, men också pekar framåt mot senare närliggande skildringar, författade av Dostojevskij, Lovecraft, Nabokov, King. Det är lika lätt att underskatta Poes betydelse som det är svårt att överskatta den. Han är infernaliskt skicklig, och ojämförligt kuslig.

Novellix har nu gett ut den i en ny serie skräcknoveller, med ett fantastiskt omslag, och det är förstås välkommet med en nyöversättning, om än den senaste översättningen från 2007 fortsätter vara läsvärd. Framför allt är det välkommet att äntligen få tillfälle att läsa kompetenta översättningar, som inte mildrar den besynnerliga stilen. Det finns också för en översättare oändliga möjligheter, oändliga variationer. Som ung läste jag Poe i olika svenska översättningar, men ingen lyckades gripa det säreget neurotiskt kusliga. Se här bara hur inledningsmeningen tagit sig olika vägar:

For the most wild, yet most homely narrative which I am about to pen, I neither expect nor solicit belief. (Poe, 1843)

Jag varken vänta eller begär att någon skall sätta tro till den hemska och ändå mycket vardagliga berättelse som jag nu tänker skriva ner. (Bertel Gripenberg, 1929)

I fråga om den högst fantastiska men samtidigt mycket prosaiska berättelse som jag nu står i begrepp att nedskriva varken väntar eller kräver jag att bli trodd. (Nils Holmberg, 1954)

Jag varken väntar mig eller begär att någon skall sätta tilltro till den orimliga, men samtidigt alldagliga, berättelsen som jag står i begrepp att nedskriva. (Erik Carlquist, 2007)

När jag nu står i begrepp att teckna ned en synnerligen galen och ändå synnerligen anspråkslös berättelse, varken väntar jag mig eller ber jag om att bli trodd. (Helena Hansson, 2018)

Det finns förstås flera varianter, men det var dessa jag fann hemma för stunden. Ja, kärnan hos Poe finns förstås i den hyperängslige jag-berättaren – ett så gott exempel som någonsin på den opålitlige berättaren – som bekänner sitt gruvliga brott. Novellen hör till Poes mest kända, och bildar tillsammans med ”The Tell-Tale Heart” en kuslighetens diptyk, när det gäller insikterna i mordets psykologi. Poe kunde pendla mellan hybris och ödmjukhet, och det var väl något av det senare som infann sig när han kallade novellen om den svarta katten för en av sina åtta bästa noveller.

Så ja, att läsa den i detta skick är glädjande. Till märkligheterna hör ju också att Poe är lika rolig som han är skrämmande – så också i denna lilla klenod. Hansson ger texten ett sväng, hittar lämpliga glosor till originalets fyndiga och färgrika synonymer, och återskapar ett idiom som både känns arkaiskt och modernt – man ska inte heller glömma att Poe med sina ideal hade en stil som var anakronistisk redan på 1840-talet, ungefär som Selma Lagerlöf skulle vara några årtionden senare. Hansson har också behållit kursiveringarna, vilka ju är nödvändiga för att jag-berättaren ska framträda i all sin farlighet, i all sin manipulativa disharmoni.

Symboliken i novellen är både lätt och tung. Enligt en vida spridd myt från psykoanalytiskt håll ska den vita färgen på den nya kattens svarta päls uttydas som mjölk, vilket indikerar Poes modersfixering. Det finns nog gott om den typen av övertolkningar – men låt gå för det, den som söker skall finna, som det heter. Det befriande med Poe är att man kan läsa honom utan att begagna Freuds optik. Det får hans förtvivlan att te sig än mer skräckinjagande.