Magnus
Hördegård sings the blues … Det må låta som en efterhandskonstruktion när jag
så här inledningsvis konstaterar det musikaliska i Magnus Hördegårds romandebut
Vägen hem för Benjamin Blå. Det är i
egenskap av musiker jag känner honom, och det är förstås svårt att bortse från
det under läsningen. Lika svårt som att tänka bort pipan från Torgny Lindgren.
Men
jag kastar mig ut, och hävdar alltså att det är musikaliskt skriven litteratur.
Omslaget anger verkligheten som romanens byggstenar, och den kallas rentav ”biografisk
roman”. Annars vore det en ohederlig lek med läsaren med en protagonist som
delar yrkeskarriär och födelseår med författaren. Här heter han Benjamin Blå,
och företar en resa till sin nu åldrade mamma Anna, för att hon ska få läsa den
roman han har skrivit både om och till henne, i hennes namn.
Det
är ett ovanligt projekt, dessutom djärvt, och jag finner mig väl omhändertagen
av denna berättarteknik som annars hade hotat skärma av och distansera
Hördegård, alla dessa lager av nivåer, från ”Benjamin” till ”Anna”.
De
vardagliga detaljerna sköts klanderfritt, och det är lätt att känna närheten –
dels mellan sonen och mamman, och dels till det skildrade när de umgås i hennes
kök, funderar på vilken mat som ska lagas och hennes oro över att de inte ska
hinna skala potatisen. Dessa scener är oerhört levande, och fungerar klart
bättre än lyriska naturskildringar där det är som att Hördegård rör sig med
trollstav över naturen och ger den ett besjälat liv som den ärligt talat hade
klarat sig utan. Sedermera stabiliserar sig stilen.
Nu
utgör de nutida mötena mellan Benjamin och Anna en portal till de redan skrivna
kapitlen som han låter henne läsa. Det är ett liv präglat av sorg, med i första
hand en ung son som dör i leukemi. Strax därpå insjuknar Benjamin i cancer, och
det är romanens kärna – hans tillfrisknande. Som alltså, mer än antyder
Hördegård, sker med hjälp av Gud.
Mina
kinder blir röda. Jag som inte har en religiös cell i min kropp (fast jag både
önskar och försöker, dagligen, jag har som Jakob brottats både med och mot ”Gud”)
klarar knappt av det. När jag hör någon prata om Gud får jag lust att ringa
polisen.
Mammans
berättelse får autentiska anspråk, och det är skildrat med den slags
närgångenhet som bara äkta fiktion kan åstadkomma. Alltså betydligt mer intimt
än dokumentären klarar, och det är en god balansgång Hördegård åstadkommer när
hans berättelse ges skjuts av fiktionen och lämnar sina dokumentära
förutsättningar. Hon ges egenskaper och framträder som en helt levande person.
Detta tack vare den originella och smått raffinerade berättartekniken, som inte
heller är så iögonfallande att den överskuggar innehållet, utan det behålls ett
konstant fokus på moderns historia.
Jag
läser Hördegårds roman som en förvånansvärt blygsam berättelse om identiteten
och vad man kan göra med sina förutsättningar. Det är en ljus roman som inte
väjer för mörkret: tidigt definierar han sitt grubbleri och vemod, och efter
att ha läst boken är det inte svårt att se hur den har bäring i hans person.
Att på det här sättet spegla sitt eget liv i sin mors historia är en ovanlig
och fruktbar idé, och det är där jag finner det blygsamma i projektet, och det
är med en slags smygande ton den egna historien tar sig in, diskret och
successivt, som en dov basgång i moderns redan sargade historia. Där får det
egna jaget dåligt svängrum, men det kan som sagt vara just det som jag gillar
med boken, att det är en så sällsynt icke-framfusig berättarröst.
Nästan
provocerande tillbakadragen, snarare. Benjamin Blå söker sig själv i sin döda
pappa (en karaktär som inte heller tar mycket plats i historien). Eftersom jag
inte kan förlika mig med religionen – jag har mina skäl, vi har alla våra skäl –
blir jag lite ilsk av den förklaringsmodell som ges till pappans död, och anar
att det finns mer att hämta där. Men det är en annan historia, och det finns
sannerligen tillräckligt i denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.