Prospero:
… detta stycke mörker …
Det
är kutym att dela in Shakespeares pjäser i fyra olika genrer. Utöver de
traditionella tragedierna och komedierna och krönikespelen uppfinner han med
sina sista pjäser en ny genre, sagospelen. Fast det är först mot slutet av
1800-talet som litteraturprofessorn Edward Dowden ger de här pjäserna en beteckning.
En
av de sista pjäserna är Stormen, som
liksom komedin Trettondagsafton inleds
med ett skeppsbrott. Skillnaden är att den här gången är det iscensatt av öns
härskare, trollkarlen Prospero, för att straffa hans bror som övertagit platsen
som hertig av Milano. Till sin hjälp har han luftanden Ariel. På ön finns även
dottern Miranda. Samt urinvånaren Caliban.
Vad
är Caliban, utöver att namnet är ett tydligt anagram på ”kannibal”? Han kallas
vanskapt och ociviliserad, och lever i en grotta, som straff efter att ha
närapå ha förgripit sig på Prosperos femtonåriga dotter.
Hans
mamma är häxan Sycorax, och faderskapet lämnas öppet, även om Prospero hintar
om en viss ”hin håle”. Det kan påminnas att det är Prospero som ger sig själv
privilegiet att definiera Caliban som ett monster: ”Han är lika grovt /
oformlig i sitt sätt och skick som i / sin kropp.”
I
sin bok Monstret i mig definierar
Johan Tralau detta avvikande väsen som en blandform av människa och djur. Det
djuriska hos Caliban består mer av en avsaknad av etikett, den slags
underklassiga kille som nutida engelska kallar ”yob” eller ”chav”.
Caliban
inleder en mordkomplott mot Prospero, och försöker ta hjälp av den oduglige
drinkaren Trinculo. De blir förstås ett lätt byte för Prospero, som kvickt
avväpnar dem. Liksom han en gång tillskansade sig herraväldet över ön på
Calibans bekostnad, och där fördjupas pjäsens tematik, och gör den till ett av
Shakespeares mest aktuella verk.
För
Caliban tillhör öns urbefolkning, och Prospero beter sig likt kolonialister
alltid har gjort: arrogant och egoistiskt. Han har Ariel som sin privata lakej,
och utnyttjar Caliban att göra de mindre angelägna sysslorna, som kroppsarbetet.
RUT-avdraget, som det heter på modern svenska.
Shakespeare
visar sympati för förloraren Caliban, antyder att hans tillvaro i godan ro
innan Prosperos ankomst var ett Eden. Sedan kom kolonialherren Prospero med
lock och pock, gåvor (”kram och fjäsk; / och saft med bär i”), men det var bara
frågan om att lura till sig marken.
Processen
känns igen från senare tiders maktövertaganden. Caliban lär sig språket, och är
ett vältaligt monster. Han väcker löje med sin brist på förfining, men är också
en tragisk hjälte i egenskap av hur orättfärdigt han behandlas.
Under
medeltiden var idén om de fyra elementen ett fundament för läkekonsten. Shakespeares
rival Ben Jonson skrev komedier som bygger på de teorierna. Ariel och Caliban
representerar var sitt element: luft respektive jord. Prospero kan sägas
representera elden, med sina magiska trick, och det omgivande havet är förstås
vattnet.
Jorden
är alltså Calibans element, och han lever bokstavligen nära naturen. Han är
också den som visar respekt för naturen, ett ytterligare inslag som gör honom
till en aktuell gestalt. Prospero är en egenkär och lynnig härskare, medan
Calibans önskemål är lägre ställda. Han söker rättvisa, vill ha
självständighet. Det kan jämföras med hur amerikanska indianer fått åtminstone
någon form av erkännande av amerikanska staten på senare tid, liksom hur
Australiens regering 2008 bad om ursäkt till aboriginerna.
Stormen är översatt av Jan Ristarp
(Atrium 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.