En
fotobok om Ebba Grön visar god inlevelse med den svunna punkrörelsen. Texterna
bidrar tyvärr inte till så mycket, men ack vilka ljuva minnen bilderna
väcker.
Att
Ebba Grön fortfarande är en farlig grupp demonstrerades senast i Athena
Farrokhzads Sommarprogram 2014, när hon spelade en cover på deras ”Beväpna er”.
Textraden om ”hela borgerligheten”, att de ”tål lite bly i nackarna” föranledde
flest anmälningar i Sommars historia (sedan 1959).
Sådan
var punken. Arg och utmanande, för att inte säga provokativ. Några andra av
deras låtar var ”Häng Gud” och ”Skjut en snut”. Att Joakim Thåström sjöng att
han hatade ”hela kungahuset” har inte hindrat prins Daniel från att ha Thåström
som sin favoritartist.
Nu
ska genast sägas att jag är lite kluven till att göra punken till ett
museiobjekt. Den handlade ju uteslutande om att befinna sig i nuet, att bekämpa
nostalgi. 26 november i år är det 40 år sedan Sex Pistols släppte sin
debutsingel, den ljuvliga ”Anarchy in the U.K.” Och nu utkommer en fotobok om de svenska punkpionjärerna
Ebba Grön, Lars Sundestrands Station Rågsved.
Hjärtat
säger: å, underbara tidsepok! De svartvita fotona, ofta från konserter, fångar
energin, den glödgade glädjen, mycket bättre än rörliga bilder. Sundestrand
bifogar utdrag från sina texter i fanzinet Funtime som han hade åren 1978-1983,
exakt under de år Ebba Grön var aktiva som band. Sundestrand som skribent
följer samma kurva som bandets: från valpighet till det mer solida. På sista
LP:n lät Ebba Grön nästan för sofistikerat – jag minns hur de i en
radiointervju fick höra att ”Die Mauer” lät som Bruce Springsteen, vilket fick
Thåström att svära som en borstbindare.
Hjärnan
säger: nja, så himla intressant är det inte att för femtioelfte gången läsa
Thåström eller trummisen Gurra skicka sina hälsningar i en räcka vykort.
Sundestrand har vittjat en kasse med material och dumpat det i läsarens knä.
Jag hade nog hellre sett ett strängare redigeringsarbete. Texterna består mest
av devota hyllningar. Bästa texten i boken är från Funtimes sista nummer, en
lång intervju med basisten Fjodor som satt i fängelse i Södertälje för
totalvägran. Den skrevs av Mats Johnson.
Dock
är boken föredömligt snygg, vilket är en aning ironiskt (liksom att den
utkommer på Bonniers). Punken var ju anti-etablissemang. Det är gott om
knasigheter – medlemmarna var unga vettvillingar – men mitt i allt finns
exempel på förbluffande normalitet. 1981 avviker Thåström och keyboardisten
Stry Terrarie från en intervju för att de måste se kvällens avsnitt av Dallas. Bland
allt snack om droger och systembolagsfyllor får vi veta att de vid ett annat
tillfälle går iväg för att dricka jordgubbssaft.
Boken
fungerar som en god påminnelse om det sociala engagemang som fanns hos Ebba
Grön, att deras texter visade förståelse för utslagna grupper i samhället. Det
fanns en solidaritet i punkrörelsen som kräver en mer omfattande historia än
den här boken kan delge.
Klenoden
Thåström fyller 60 nästa år. Han förtjänar en ambitiös biografi. Det går inte
att överskatta vad han åstadkom när han lät debut-LP:n ”We’re only in it for
the drugs” inledas med några av svensk rockmusiks starkaste rader. Om jag någon
gång behöver bli påmind om vad eufori är kan jag tänka på hur jag reagerade när
min två år äldre kompis P sänkte nålen mot vinylen och de här raderna högg fast
i min tolvåriga själ, levererade av den trasigaste röst jag någonsin hört:
”Det
finns inget att göra i den här trista förorten
Det
finns ingenting här för oss
Nä
ursäkta jag överdrev lite grann
Vi
kan ju knarka, supa och slåss”.
Nåväl,
boken påminner om hur roliga och kreativa Ebba Grön var. Fortfarande går det
att lyssna på deras produktion utan att plocka fram skämskudden. Troligen
kommer de att fortsätta inspirera tonåringar, så länge det finns tonåringar som
behöver dricka flyktsoda, tonåringar som mår dåligt konstruktivt, tonåringar
som är unga och rebelliska som fan.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 8/9 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.