Jag
tänker på dig, suckar, svårt jag lider
och
suck på suck sin vittnesbörd så bär
att
svart är skönt för mig i kärleksstrider.
Många
har ägnat sig åt funderingar kring Shakespeares identitet: var det ens han
själv som skrev pjäserna, eller var det inte mer troligt en adelsman, eller en
samling lärda herrar? Fast sådana frågor är gagnlösa, och har ingen påverkan på
hur vi i dag uppfattar pjäserna.
Läser
vi sonetterna ställs vi inför ett par andra gåtor. Det är 154 dikter tillägnade
en vacker yngling. Kärleksdikter till en man: var Shakespeare bisexuell?
Mannens identitet förblir okänd, liksom den mörka dam som blir poetens rival om
ynglingens kärlek.
Först
ger poeten den unge mannen råd om familjeliv. Exempelvis avråds han onani.
Aldrig låter Shakespeare lika modern som i sonetterna, och han återkommer till
människans största fiende – tiden (”Jag vet att döden syr på min kostym”). Stor
avund väcks, när han betraktar den yngre mannens skönhet och ungdom. Ändå styrs
inledningen av idyll. Det pastorala intrycket ersätts dock av plågad passion
när den mörka damen introduceras.
Att
hon är mörk har tolkats som att hon är svart, men det kan också vara en
metafor. Det ljusa var idealet på slutet av 1590-talet när sonetterna troligen
skrevs, med den vitsminkade drottningen Elizabeth som tydligt rättesnöre.
Shakespeare arbetar med kontraster: den vite mannen ställs mot den svarta
kvinnan, och det saknas inte misogyna inslag i kärlekstriangeln.
Poeten
är cynisk i sitt fördömande av Shakespeare den kärlek den mörka damen erbjuder,
och dömer ut mannens åtrå. Vi styrs, enligt, av en drift som gör oss vettlösa
med sina löften om glädje som leder till plåga: ”Allt detta världen vet men
ingen lär / den himmel sky som till helvetet bär.”
Sonetterna
kan läsas som en kärleksroman, en stor roman om svartsjukan som förtär poeten.
Den mörka damen förför hans änglalika älskling, men han ligger själv med henne,
något som förstärker kontrasterna mellan den platonska kärleken till mannen och
den sexuella med kvinnan. Shakespeare förespråkar eller idealiserar åtminstone
celibat.
Kontrasten
syns tydligast i sonett 144, där han ställer de två mot varandra:
”Desperation
och tröst, jag äger båda
likt
kärleksväsen som finns till i skyn,
den
bättre ängeln kan allt ljust bebåda,
den
sämre är en kvinna, mörk i hyn.”
För
poeten är begäret grymt och skamligt. Skönhet och fulhet ställs mot varandra,
synd och dygd, himmel och helvete. Samtidigt som symboliken är så dominant i
bildspråket är Shakespeare befriande realistisk. Hans kärlek till mannen är
upphöjd och överjordisk, just änglalik, medan hans kärlek till kvinnan är
nedtonat realistisk.
Han
älskar henne trots bristerna, trots lögnerna och svekfullheten. Hon blir antitesen
till alla idealistiska kärleksskildringar, som om det är skrivet i aversion mot
renässansdikternas överdrivna bild av behaglig och tuttinuttig kärlek.
Att
läsa biografiskt är en modern uppfattning, eller relativt modern, åtminstone
från slutet av 1700-talet, så cirka 200 år efter Shakespeare. Det är lika
rimligt att sonetterna var ett beställningsjobb, en förströelse för författaren.
Men det intressanta är hur hantverket bleknar, hur känslorna tar sig igenom den
skickliga verstekniken.
Det
är insikterna i psyket som blir läsarens vinst i mötet med dessa svindlande
kärleksdikter. Shakespeare visar vilket lätt byte poeten är ställd inför den
mörka damens lockelser. Det är fortfarande oväsentligt om människan William
Shakespeare själv delade de erfarenheter han skriver om. Mer intressant är hans
närvaro i det som skildras. Att hans gestalter lever vidare och fortsätter
fascinera, både den ljuse ynglingen och den mörke damen.
Sonetter är översatt av Eva Ström
(Lind & Co 2010).
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 5/9 2016)
trevligt skrivet
SvaraRadera