Jag är Hill heter Kristofer Flensmarcks
nya roman. Han är verkligen inte den förste författaren att intressera sig för
konstnären och poeten Carl Fredrik Hills bildvärld. Han nämner de flesta av dem
i efterordet, som Lars Norén, Ann Jäderlund, Åsa Maria Kraft, Eva Ström, och
många fler. För två år sedan utkom Jesper Svenbros briljanta diktsamling Hill, Hill, Hill, och i fjol Kerstin
Norborgs nästan lika briljanta roman om systern, Marie-Louise.
Mättnad,
sa du? Nåväl, Flensmarck har visat sig vara en originell författare, med både
konceptpoesi (Almanacka) och en
dokumentärroman om en filminspelning (Blondieland)
bakom sig, så nog ska han visa sig duglig att skriva en biografisk
konstnärsroman också.
Fast
det är svårt, fasligt svårt, att få fason på porträttet av Carl Fredrik Hill.
En roman av det här slaget bär sin tillkomsttids prägel (2010-talet alltså), på
samma sätt som filmatiserade romaner oundvikligen mest speglar de kulturella värderingar
och estetiska ideal som råder när den filmas.
Sålunda
dominerar fragmentiseringen när Hill framträder, eftersom det är så biografiska
romaner skrivs för stunden. Dock fungerar det rätt bra för en så splittrad person.
Vi får korta nedslag hos ett oregerligt barn, för att raskt förflyttas till
perioden i Paris och försöken att nå fram till en unik konst. Ett misslyckat
försök i omgivningens ögon, som ser till att han blir inspärrad på institution
som vansinnig.
Det
är biografin, kort och gott. Flensmarck gör stor sak av vansinnet, av vanföreställningarna
och hallucinationerna och megalomanin. Det är övertygande utfört, och
obehagligt närgånget, som om författaren har suttit med förstoringsglas och
följt varje rörelse hos den stackars människan som står som förebild för det
här inträngande porträttet. Åtskilliga beskrivningar av vad Hill tar sig för,
vad han tänker … Det är noggrant skrivet, och belöningen kommer när de
minutiösa beskrivningarna följs upp av en breddad undersökning av psykologin
bakom sönderfallet.
Även
om det liv som skildras rör sig mot upplösning måste författaren Flensmarck ge
det en form. Ur det privata virrvarret föds ett maniskt tecknande, där
åtskilligt eldas upp eller blir dasspapper. Trots dessa ingrepp består hans
konstnärskap som ett av de mest fascinerande – de många författarnas dragning
hitåt vittnar ju också om det. Det är en säregen – för att inte säga makalös –
symbolik i hans skenbart enkla målningar, och att de bär på så mycket ångest är
förstås ingen efterhandskonstruktion. Det är ohyggliga målningar, även när
idyllen är första intrycket.
Det
mest gripande i Flensmarcks roman blir ändå porträttet av modern, den
melankoliska kvinnan med poesiambitioner som får nöja sig med att låta orden
glittra i de brev hon avstår från att skicka till sonen. Kanske det hade räckt
ändå till en hel roman om henne, och hennes äktenskap med den principfaste
mannen och relationen till den besvärlige men älskade sonen. Som roman om
moderskärlek hade det kunnat bli något alldeles storslaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.