Är
det farligt att läsa? Visst, svarar Erik van Ooijen spefullt i sin nya bok Dödsporr: du blir ofrånkomligen närsynt.
Den närsyntes glasögon blir därmed en statussymbol som vi bär ”med stolthet,
som vore de en motsvarighet till forna tiders mensurärr.” Det kunde tilläggas
att läsningen är farlig även i det avseendet att hälsan försämras av
stillasittandet. Troligen har läsningen samma effekt som rökning, det vill säga
att varje cigarett lär förkorta ditt liv med fjorton minuter. Jag uppskattar
att varje läst bok förkortar ditt liv med minst tretton minuter – alltså ytterligare
en god anledning att läsa …
Dödsporr är förstås en lockande
titel, och det var med förvåning jag upptäckte att den inte fanns bland
titlarna i Pocketshop när jag var i Stockholm i går. Till viss del bekant med
van Ooijens tidigare forskning är det en väntad samling texter, där två av
bokens sju kapitel också hittat fram till min läsning (han har vid det här
laget alltså skarprättat 39 minuter av mitt liv).
I
sanningens namn handlar väl inte allt om dödsporr. Allt handlar inte heller
vare sig om döden eller om porren, men desto mer om etik, där van Ooijen har
mycket substantiellt att säga, och han gör det utifrån ett ovanligt perspektiv.
För let’s face it, du förväntar dig
säkert spekulativa texter i en bok som ser ut så här, men du går bet, och får i
stället ögonöppnande resonemang om rätt och rättigheter både för djur och för
människor.
Det
finns alltid anledning att återvända till Oscar Wildes berömda maxim att det
inte finns några omoraliska böcker, bara att böcker antingen är skickligt eller
oskickligt skrivna. Man kunde tillägga att det däremot finns omoraliska läsare,
och delvis utgår van Ooijen – om än implicit – från den tanken, att det är vår
läsning som vållar skada i högre utsträckning än böckerna i sig.
Den
underförstådda retoriken hävdar ju att våldsam fiktion är skadlig i sig, och
att det finns något suspekt hos de som vänder sig dit (till skräckfilmen, till
exempel). Som om det bara fanns en auktoriserad anledning – jag är övertygad om
att de flesta som gillar de här genrerna har helt olika behov, och att det för
min del – jag råkar gilla skräckfilm – finns orsaker djupt begravda i ouppklarade
händelser från min barndom, och att tolv års terapi säkert skulle kunna hjälpa
mig att sätta ord på dem, om jag nu vore så dum att jag hade velat det.
Jag
gillar van Ooijens gränsdragningar mellan konst och verklighet, och att det
egentligen inte går att dra slutsatser ur estetiken. Han nämner ”god ton”, och
det ligger ju i den goda tonens intresse att utpeka enkla mål att kritisera.
Det intressanta är ju konst som kan vara både och: uppbyggliga och farliga på
samma gång.
En
fiktiv karaktär är ju inte heller, så som en del litteraturteoretiker hävdar,
endast en uppsättning bokstäver på en boksida. Nä, jag tror van Ooijen håller
med mig att en karaktär i ett litterärt verk måste ges en dubbel betydelse, att
hen även har kropp (och själ – eller brist på själ, i några fall, som Tyko
Gabriel Glas, Patrick Bateman, kanske). Annars skulle det inte gå att diskutera
Dolores Haze så som görs i den här boken, vars tre första kapitel delvis ägnas
Nabokovs kuriöst utmanande roman Lolita.
Vore hon bara en konstruktion – enbart alltså, för hon är ju det till viss grad
– kunde inte heller Sara Stridsberg bygga vidare på hennes öde i sin roman Darling River. Eller, jo hon kunde väl,
men det skulle bli ett annat resultat. Stridsberg bryter med sin roman kedjan
av övergrepp.
Hur
kan då en fiktiv karaktär göra ett så levande intryck? Det är ju magi som
utförs av författaren. Objektet som tar steget över till att bli subjektet –
utan att helt lämna sin lojalitet med objektssidan. Kanske det är den
osäkerheten som utgör litteraturens lockelse, att vi aldrig kan vara säker på
var vi har karaktären, om hen är fixerad eller rörlig. I tomrummet mellan det
som skildras och det som utelämnas finns det som gör fiktionen både levande och
verklig, visar van Ooijen. Fiktion är ett spel med verklighet(er), och spel är
iscensättning. Inget är verkligt, och det görs nog inte tydligare än i Bret
Easton Ellis roman Glamorama, där
karaktärerna strövar omkring och läser sina repliker ur ett redan nedskrivet
manus (inte heller det är väl långt från det vi kallar verkligheten – hur långt
är det inte till de spontana samtalen där?).
Ett
kapitel jämför så fiktionens övergrepp med verklighetens, utifrån några
dokumentära exempel som bland andra Bosse Löthens Jag älskar den pojken och Sofia Rapp Johanssons Silverfisken. Det är bra, befogade
läsningar som tar hjälp av Kristevas abjektbegrepp av en slags fullitteratur
som inte annars får mycket akademisk uppskattning (fast Aase Berg gillar dem
desto mer). Även om jag i sak håller med om van Ooijens tolkning av Silverfisken undrar jag om det inte finns
mer i de ”guldtackor” som han hittar i en av dess häpnadsväckande brutalenkla
rader: ”Med panflöjt och manslem och morotsjuice / med kackerlackor och
guldtackor”. Kackerlackorna är väl smutsen och skiten, bajset, och
guldtackorna, i kraft av sin färg, det piss – den gyllene dusch – som Fialiten
ställs under. Men det är ändå en stark kritisk läsning av denna djupt
problematiska och oroande bok (Silverfisken).
Det
är inte litterär analys i traditionell mening som bedrivs här av van Ooijen.
Han smyger in etiken i vågade men berättigade angrepp mot korkade miljöförstörare,
cyniska teknologiegoister och mordiska köttproducenter och –konsumenter. Att de
givna formlerna inte används bidrar till de nya perspektiven. För att använda
Jesper Svenbros grova metafor blir läsaren rövknullad av författaren (det är en
antik metafor från Grekland, du behöver inte ringa polisen), och just därför
kan det vara nödvändigt att ta hjälp av det nyskapande tolkningsarbete som görs
i böcker som denna. Inte minst för den stilistiska nyfikenheten, som verkar
drivas av en öppenhet och en i bästa mening oförarglig attityd till det
granskade, det vill säga att den behandlas med vad jag menar med ”oförargligt”
förhållningssätt, alltså en slags balans mellan naivitet och skepticism.
Exemplen från Nabokov visar också van Ooijens skarpsynthet, med en författare
som verkar på så många olika nivåer. Här får vi se honom både vädja och våldta
(Nabokov, alltså).
Så
här ska litteraturvetenskap bedrivas, för van Ooijens bok berikar och fungerar
för mig folkbildande (särskilt kapitlen som handlar om tv-spel). Det är också
roligt – som när The Smiths låt ”Meat Is Murder” kallas ”djurrättsschlager”,
och överlag frikostigt med exempel från inte bara litteratur utan även tv-spel,
musik (bandet Cattle Decapitation ges mycket utrymme), film, samt tecknade
serier. Inte heller tar teoretiserandet över, ens när Georg Lukács beryktade begrepp
reifiering lanseras – nä, det är
nästan glasklart allting här.
(bokläsare lever längre - läste jag nyligen i morgontidningen)
SvaraRadera