”Dödens triumf” är en berömd målning från 1500-talet av Pieter Bruegel d.ä. Det är
målat i hans typiska stil: murrigt myllrande, överfull av makabra detaljer som
det är lätt att villa bort sig i. En mängd skelett tar för sig bland mänskliga
figurer, kort sagt. En pytteliten utskuren detalj från denna relativt stora
målning bildar omslag till Mattias Bergs roman med samma titel: Dödens triumf.
Berg
skrev på 90-talet två faktaböcker, bland annat en tidig bok om kloning. Han har
också varit kulturchef på Sveriges Radio. Nu ger han ut sin första roman, och
det med besked. Dödens triumf är
närmare 650 sidor krypteringsprosa.
Nu
ringer kanske varningsklockorna. Det är sällan thrillers brukar ge anledning
till det slitna uttrycket ”an aquired taste”, eftersom thrillers hellre premierar
intrig och framåtdriv än besvärlig stil och elaborerat språk. Liksom i Bruegels målning är det fullt möjligt att villa bort sig i ändlösa detaljer här.
Huvudpersonen
Erasmus Levine bär en väska med koderna till USA:s kärnvapen. Han skickas runt
i världen, på uppdrag av chefen Sysboss. Världen har återgått till 80-talets
fasansfulla terrorbalans MAD (Mutually Assured Destruction), och man kan säga
så här: Berg skriver oerhört initierat om kärnvapenhotet.
En
hel del historia om kärnvapnen och atom- och vätebomberna får vi på köpet,
bland annat genom långa föreläsningar, möten och samtal återgivna helt
ordagrant. Det hotar bli otympligt, med en seriositet som är tung och
allvarlig. Men så är ämnet också allvarligt. Och spänningen infinner sig
successivt, genom att vi lär känna Erasmus så småningom, allt mer på djupet.
”An
aquired taste”, vad betyder det egentligen? Thrillern som genre lider, så vitt jag
kan bedöma, av att vara lite väl beroende av filmen, där den som genre har
framkallat flera lyckade exempel. Den spänning som den skänker läsaren i
romanform är av lite mer beskedligt slag.
Dessutom
undrar jag vad vitsen är med alla exakta återgivningar av klockslag, ibland på
sekunden. Sådant finns också i en så driven thrillerförfattare som Thomas
Engström, vars böcker om före detta Stasi-officeren Ludwig Licht annars kan
rekommenderas. I Bergs bidrag är det gott om förklädnader, referenser till film
(Ingrid Bergman, Greta Garbo/Mata Hari), ultravåld, rörig intrig. Notera dock
att det är min personliga uppfattning av intrigens rörighet, vilket kan bero på
att jag inte är tillräckligt inne i genren: den är nog inte rörigare än vad
brukligt är.
Vad
som mer kan sägas är att spänningsmomentet ger vika för personteckningen, som
är mer övertygande, och att det har blivit en mix av faktabok och fiktion. Vad
som får stryka på foten är väl just spänningen då, att den som brukar läsa
thrillers kan bli besviken på att den inte är tillräckligt spännande, medan den
som vill bli upplyst har åtskilligt att hämta kring kärnvapnens historia. Där
tränger Berg djupt in i ämnet, och där finns nog också bokens mest engagerat
skrivna partier.
En
liten smolk i bägaren är det ändå att en så rutinerad kulturjournalist inte kan
skilja på serie- och massmördare, samt att den figur Marlon Brando spelar i Apocalypse Now inte heter Kurz utan
Kurtz. Vill man vara irriterande petnoga påpekar man väl i sammanhanget också att
det knappast är vare sig plasthuvuden han spetsat på pålar eller är ett kontor
han huserar i (snarare en grotta, väl?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.