Omslaget
till den svenska utgåvan av Christian Krachts andra roman visar två
vidvinkelfoton, avgränsade med gasbinda och titeln 1979. Överst en man som vandrar i bergsmiljö, nederst eldsvådor i
gatubilden, en lyxbil och en stridsvagn. Romanen är också indelad i två delar,
och gasbindan har också sin funktion. Lyfter man på skyddsomslaget till Ersatz
påkostade utgåva (som man nyfiket gör) syns ett par skor.
Det
ska visa sig vara ett par Berutiskor, som ägs av huvudpersonen, en
inredningsarkitekt. En ung beskedlig man med visst bildningskomplex.
Tillsammans med sin spännande, intelligenta men otrevliga vän och tidigare
älskare Christopher reser han till Teheran i början av 1979.
Det
blir ett kaotiskt besök. Medan berättaren är vilsen är Christopher vissen – om
han redan från början är i dåligt skick insjuknar han rejält efter en
surrealistisk fest, med hedonism, haschskogar, fysiologisk deformation. Innan
romanen är slut har vi också varit med om ett blygsamt inslag med magisk
realism.
Miljöskildringen
är skissartad, hetsigt nedtecknad i korta sentenser som passar bra för
Teheran-partiet. Berättarjaget förblir turist, och som sådan går det inte att
lära känna det främmande mer än så här: på avstånd, med blicken grumlad av
oförmågan att tränga in i de andras värld. Kracht lyckas ändå ge platsen
närvaro, liv, och det är därför man följer huvudpersonens resa med engagemang.
Han är där men ändå inte, och så är det ju att resa: du är aldrig där, aldrig
på riktigt.
Här
fylls gatubilden alltså av stridsvagnar, och jag kan förstås inte återberätta
allt som händer i de två korta berättelserna, men i alla fall något avgörande.
I Teheran får inredningsarkitekten – att han saknar namn, är inte det typiskt –
ett uppdrag att ta sig till berget Mount Kailash i Tibet och marschera några
varv motsols.
Jag
gillar det nonchalant busiga i Krachts stil, att han uppfinner nya vägar åt sin
protagonist och inte låter fantasin sätta några hinder. Att han ofta jämförts
med Bret Easton Ellis är inte så förvånande, även om det går lika lätt att
hitta paralleller till David Lynch. Det är som sagt aningen surrealistiskt,
aningen skruvat, aningen absurt, men egentligen aldrig på ett sätt som får det
att tappa kontakten med det trovärdiga. Nåväl, det händer knasigheter, men det
sker inom fiktionens ram, inom de förutsättningar författaren själv har kritat
fram, och inom dem accepteras de.
Det
hans roman visar är vikten av organisation och styre, och att det är vägen som
är mödan värd, som det heter hos Karin Boye. Andligheten finns inte i målet,
utan det är i ansträngningen det stora visar sig. Nä, det ”uppenbarar” sig inte
heller, utan det visar sig med diskreta åtbörder. Du kan jämföra läsning av
förment eller erkänt stora romaner – hur ofta hör du inte nöjdheten när någon
säger sig ha läst någon tjockis av Thomas Mann eller James Joyce? Det är inte
den färdiga läsningen som är grejen, utan det är själva utförandet,
uppehållandet, att vistas i berättelsen. Själv kan jag aldrig ärligt medge att
jag har ”läst ut” dessa viktiga romaner, utan de är alltid oavslutade. Att höra
någon säga att hen har ”läst ut” Faulkners Absalom,
Absalom! – det är ju ett skämt!
Stora
konstverk förklarar inte, lämnar inga definitiva lösningar åt läsaren. Nä, de
kan bara berika oss – ge oss lite mer beredskap för att hantera den krångliga
och ogästvänliga världen. Nu vet jag inte om Krachts 1979 är en jättestor roman – den kan nog läsas både som en sådan
och som en bagatell. Den rör sig fritt mellan upplösning och ordning, och det
är snyggt utfört. Imponerande, utan att det känns som att han ens har brytt sig
om att anstränga sig.
Schweiziske
Kracht gav ut sin roman 2001, samma år som attacken mot World Trade Center i
New York. Att han skildrar en islamsk revolution som gör slut på ett styre som
var relativt välvilligt inställt till västerlandet är kanske bara en
tillfällighet, även om det kan uppfattas en aning kusligt eller stötande när retoriken
om USA som Satan återfinns här, som ett embryo till Usama bin Laden-anhängarnas
ord efter den attack som går under namnet 9/11. Att den kommer först nu på
svenska är måhända lite dåligt – å andra sidan dröjde det ju nästan tjugo år
innan den omtalade debuten Faserland
översattes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.