Vägen hem för Benjamin Blå, Magnus Hördegård, Hördegård Musik

Magnus Hördegård sings the blues … Det må låta som en efterhandskonstruktion när jag så här inledningsvis konstaterar det musikaliska i Magnus Hördegårds romandebut Vägen hem för Benjamin Blå. Det är i egenskap av musiker jag känner honom, och det är förstås svårt att bortse från det under läsningen. Lika svårt som att tänka bort pipan från Torgny Lindgren.

Men jag kastar mig ut, och hävdar alltså att det är musikaliskt skriven litteratur. Omslaget anger verkligheten som romanens byggstenar, och den kallas rentav ”biografisk roman”. Annars vore det en ohederlig lek med läsaren med en protagonist som delar yrkeskarriär och födelseår med författaren. Här heter han Benjamin Blå, och företar en resa till sin nu åldrade mamma Anna, för att hon ska få läsa den roman han har skrivit både om och till henne, i hennes namn.

Det är ett ovanligt projekt, dessutom djärvt, och jag finner mig väl omhändertagen av denna berättarteknik som annars hade hotat skärma av och distansera Hördegård, alla dessa lager av nivåer, från ”Benjamin” till ”Anna”.  

De vardagliga detaljerna sköts klanderfritt, och det är lätt att känna närheten – dels mellan sonen och mamman, och dels till det skildrade när de umgås i hennes kök, funderar på vilken mat som ska lagas och hennes oro över att de inte ska hinna skala potatisen. Dessa scener är oerhört levande, och fungerar klart bättre än lyriska naturskildringar där det är som att Hördegård rör sig med trollstav över naturen och ger den ett besjälat liv som den ärligt talat hade klarat sig utan. Sedermera stabiliserar sig stilen.

Nu utgör de nutida mötena mellan Benjamin och Anna en portal till de redan skrivna kapitlen som han låter henne läsa. Det är ett liv präglat av sorg, med i första hand en ung son som dör i leukemi. Strax därpå insjuknar Benjamin i cancer, och det är romanens kärna – hans tillfrisknande. Som alltså, mer än antyder Hördegård, sker med hjälp av Gud.

Mina kinder blir röda. Jag som inte har en religiös cell i min kropp (fast jag både önskar och försöker, dagligen, jag har som Jakob brottats både med och mot ”Gud”) klarar knappt av det. När jag hör någon prata om Gud får jag lust att ringa polisen.    

Mammans berättelse får autentiska anspråk, och det är skildrat med den slags närgångenhet som bara äkta fiktion kan åstadkomma. Alltså betydligt mer intimt än dokumentären klarar, och det är en god balansgång Hördegård åstadkommer när hans berättelse ges skjuts av fiktionen och lämnar sina dokumentära förutsättningar. Hon ges egenskaper och framträder som en helt levande person. Detta tack vare den originella och smått raffinerade berättartekniken, som inte heller är så iögonfallande att den överskuggar innehållet, utan det behålls ett konstant fokus på moderns historia.

Jag läser Hördegårds roman som en förvånansvärt blygsam berättelse om identiteten och vad man kan göra med sina förutsättningar. Det är en ljus roman som inte väjer för mörkret: tidigt definierar han sitt grubbleri och vemod, och efter att ha läst boken är det inte svårt att se hur den har bäring i hans person. Att på det här sättet spegla sitt eget liv i sin mors historia är en ovanlig och fruktbar idé, och det är där jag finner det blygsamma i projektet, och det är med en slags smygande ton den egna historien tar sig in, diskret och successivt, som en dov basgång i moderns redan sargade historia. Där får det egna jaget dåligt svängrum, men det kan som sagt vara just det som jag gillar med boken, att det är en så sällsynt icke-framfusig berättarröst.

Nästan provocerande tillbakadragen, snarare. Benjamin Blå söker sig själv i sin döda pappa (en karaktär som inte heller tar mycket plats i historien). Eftersom jag inte kan förlika mig med religionen – jag har mina skäl, vi har alla våra skäl – blir jag lite ilsk av den förklaringsmodell som ges till pappans död, och anar att det finns mer att hämta där. Men det är en annan historia, och det finns sannerligen tillräckligt i denna.