Tripprapporter, Tone Schunnesson, Norstedts

Debutanten Tone Schunnesson har skrivit en generationsroman som med sin höga droghalt inte är något för Socialstyrelsen. Den visar livets meningslöshet på ett ärligt och autentiskt sätt.

Huvudpersonen i Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter flummar runt bland tillfälliga förbindelser och droger. Ständigt berusad, synbart på flykt från något: rastlösheten, ensamheten, eller självföraktet.

Som synes: en typisk generationsroman, så som de från svenskt håll skrivits från åtminstone Ulf Lundells Jack (1976) och Per Hagmans Cigarett (1991). Enligt Jessika Gedin ska en generationsroman innehålla bland annat 20 % sex, 20 % knark, 10 % alkohol, 30 % olycklig kärlek, och i så måtto infriar Schunnessons roman detta med råge.

Huvudpersonen tar sig till Bangkok, där hon minns tidigare resor till Barcelona, Berlin, Tokyo, Paris (jag har nog glömt någon stad). Hon minns älskare som Andreas, Jani, Nikita, Joar (jag har nog glömt något namn). Hon tar droger som e, ladd, gräs, MDMA (jag har nog glömt någon drog).

Hon lever ansvarslöst och gränslöst, prostituerar sig för att få pengar till drogerna. Det är en dekadens som är märkligt friktionsfri, och det är förstås poängen: här ska det inte nås fram till någon avgörande krasch som får henne att skåda sina problem i vitögat. Det är en litteratur skriven i skalan 1:1, och det är nästan fascinerande att läsa om hennes ständiga drogintag.

Nästan fascinerande, för på något sätt blir jag inte ens provocerad av drogmissbruket. Tjejen, jag har läst Burroughs, mansplainar jag för mig själv. Det sägs att det tråkigaste som finns är att lyssna på någon som redogör för sina drömmar. Det slipper vi här, men tyvärr är det också tråkigt att lyssna på reseminnen, samt erfarenheter av droger, något vi får desto mer av här.

Det är rätt ineffektivt skrivet. Att huvudpersonen har ett stort hål i sin själ är en självklarhet som hamras in gång på gång, för den som skulle missa det. Då och då är det som att berusningen lättar, och hon kommer till insikt om ensamheten och framför allt dess konsekvenser.

Schunnesson låter sitt berättarjag pendla mellan att vara objekt och subjekt. Objekt i ett flertal beskrivningar av henne naken eller iförd trosor, med lika många toalettbesök som onaniscener. Men okej då, prydhet tillhör 1900-talet – eller jag menar 1800-talet. Tjejen, jag har läst Joyce, mansplainar jag igen, och i den nästan hundra år gamla generationsromanen Ulysses gör Leopold Bloom både ett toalettbesök och onanerar.

Nu låter det kanske som att det här är en dålig bok. Fast Schunnesson gör meningslösheten bokstavlig, när hon skildrar detta liv utan mening. Huvudpersonen pendlar mellan dödsångest och dödslängtan, och det må sakna uppbygglighet eller karaktärsdaning – som generationsroman har den nog något att säga den som vill veta hur meningslöst livet kan te sig för en ung människa i dag.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/9 2016)