1979, Christian Kracht, översättning Anna Bengtsson, Ersatz

Omslaget till den svenska utgåvan av Christian Krachts andra roman visar två vidvinkelfoton, avgränsade med gasbinda och titeln 1979. Överst en man som vandrar i bergsmiljö, nederst eldsvådor i gatubilden, en lyxbil och en stridsvagn. Romanen är också indelad i två delar, och gasbindan har också sin funktion. Lyfter man på skyddsomslaget till Ersatz påkostade utgåva (som man nyfiket gör) syns ett par skor.

Det ska visa sig vara ett par Berutiskor, som ägs av huvudpersonen, en inredningsarkitekt. En ung beskedlig man med visst bildningskomplex. Tillsammans med sin spännande, intelligenta men otrevliga vän och tidigare älskare Christopher reser han till Teheran i början av 1979.  

Det blir ett kaotiskt besök. Medan berättaren är vilsen är Christopher vissen – om han redan från början är i dåligt skick insjuknar han rejält efter en surrealistisk fest, med hedonism, haschskogar, fysiologisk deformation. Innan romanen är slut har vi också varit med om ett blygsamt inslag med magisk realism.

Miljöskildringen är skissartad, hetsigt nedtecknad i korta sentenser som passar bra för Teheran-partiet. Berättarjaget förblir turist, och som sådan går det inte att lära känna det främmande mer än så här: på avstånd, med blicken grumlad av oförmågan att tränga in i de andras värld. Kracht lyckas ändå ge platsen närvaro, liv, och det är därför man följer huvudpersonens resa med engagemang. Han är där men ändå inte, och så är det ju att resa: du är aldrig där, aldrig på riktigt.

Här fylls gatubilden alltså av stridsvagnar, och jag kan förstås inte återberätta allt som händer i de två korta berättelserna, men i alla fall något avgörande. I Teheran får inredningsarkitekten – att han saknar namn, är inte det typiskt – ett uppdrag att ta sig till berget Mount Kailash i Tibet och marschera några varv motsols.  

Jag gillar det nonchalant busiga i Krachts stil, att han uppfinner nya vägar åt sin protagonist och inte låter fantasin sätta några hinder. Att han ofta jämförts med Bret Easton Ellis är inte så förvånande, även om det går lika lätt att hitta paralleller till David Lynch. Det är som sagt aningen surrealistiskt, aningen skruvat, aningen absurt, men egentligen aldrig på ett sätt som får det att tappa kontakten med det trovärdiga. Nåväl, det händer knasigheter, men det sker inom fiktionens ram, inom de förutsättningar författaren själv har kritat fram, och inom dem accepteras de.

Det hans roman visar är vikten av organisation och styre, och att det är vägen som är mödan värd, som det heter hos Karin Boye. Andligheten finns inte i målet, utan det är i ansträngningen det stora visar sig. Nä, det ”uppenbarar” sig inte heller, utan det visar sig med diskreta åtbörder. Du kan jämföra läsning av förment eller erkänt stora romaner – hur ofta hör du inte nöjdheten när någon säger sig ha läst någon tjockis av Thomas Mann eller James Joyce? Det är inte den färdiga läsningen som är grejen, utan det är själva utförandet, uppehållandet, att vistas i berättelsen. Själv kan jag aldrig ärligt medge att jag har ”läst ut” dessa viktiga romaner, utan de är alltid oavslutade. Att höra någon säga att hen har ”läst ut” Faulkners Absalom, Absalom! – det är ju ett skämt!

Stora konstverk förklarar inte, lämnar inga definitiva lösningar åt läsaren. Nä, de kan bara berika oss – ge oss lite mer beredskap för att hantera den krångliga och ogästvänliga världen. Nu vet jag inte om Krachts 1979 är en jättestor roman – den kan nog läsas både som en sådan och som en bagatell. Den rör sig fritt mellan upplösning och ordning, och det är snyggt utfört. Imponerande, utan att det känns som att han ens har brytt sig om att anstränga sig.

Schweiziske Kracht gav ut sin roman 2001, samma år som attacken mot World Trade Center i New York. Att han skildrar en islamsk revolution som gör slut på ett styre som var relativt välvilligt inställt till västerlandet är kanske bara en tillfällighet, även om det kan uppfattas en aning kusligt eller stötande när retoriken om USA som Satan återfinns här, som ett embryo till Usama bin Laden-anhängarnas ord efter den attack som går under namnet 9/11. Att den kommer först nu på svenska är måhända lite dåligt – å andra sidan dröjde det ju nästan tjugo år innan den omtalade debuten Faserland översattes.