Leoparden och Berättelser, Giuseppe Tomasi di Lampedusa, Bonniers

Leoparden hör till de klassiker som förmodligen fler har hört talas om än läst. Nyöversättningen av den ger fler chansen att läsa en briljant roman om överlevnad i förändringens tid.

En italiensk roman som blir en enorm världssuccé och når miljonupplagor. Författarens identitet är höljt i dunkel. Lätt, säger du: Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Jag säger: Giuseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden. Inte minst Viscontis filmatisering 1963 bidrog till romanens klassikerstatus.  

När den utkom 1958 var författaren okänd. Handböcker i litteraturvetenskap brukar nämna att han inte publicerat sig innan, men i sin ungdom var han en kort period litteraturkritiker i Genua. (Fast vem minns sådant?) Dessutom dog han året innan romanen publicerades, med ett par refuseringsbrev i fickan.

Förra svenska översättningen (av Eva Alexandersson) utkom 1960, och nu utkommer den tillsammans med fyra längre noveller, i Viveca Melanders strålande nyöversättning. Strålande, bland annat för att den behåller de semikolon som ger meningsbyggnaden ett majestätiskt rörelsemönster; ordvalet är dessutom både uppdaterat och mer varierat än i den förra översättningen.  

Romanen är en släktkrönika från Sicilien. Lampedusa var själv av adelssläkt, furste av Lampedusa och hertig av Parma. Hans huvudperson prinsen don Fabrizio baseras på hans farfars far, som tvingas se sin världsbild omdanas när Garibaldis trupper landstiger sommaren 1860. Men förändring sker inte lättvindigt på Sicilien.

Systersonen Tancredis förälskelse i den outsägligt vackra Angelica är romanens hjärta. Kring deras förestående äktenskap väver Lampedusa sina briljanta cynismer, som återges från Fabrizios skarpskurna ironiska sinnelag.

Hela romanen är klarsynt ironisk, och Lampedusa hade lärt sig åtskilligt från Prousts och Stendhals romankonst. En slarvig läsning skulle göra gällande att Lampedusa imiterar fransosernas stil, men sanningen är mer komplex. Han började skriva när han var 58 år gammal, och det är med en stil som bärs av det självförtroende som bara den mogne debutanten kan kosta på sig.

I början blir min okunskap kring Italiens enande 1861 påtaglig, men Lampedusa kommer till undsättning med pedagogiska resonemang. Sedan handlar romanen i mindre drag om storpolitik, och i betydligt högre grad om människans svårigheter att hantera förändring. Det blir en roman om överlevnad.

Det är ett ömsint och gripande porträtt av prinsen, hans pragmatiska inställning till de nya förhållandena. Lampedusa raljerar ömsint, och förenar föraktet med överseendet. Han skriver i skiljelinjen mellan passionens fyr och flamma och eftertankens aska. Här visas också att enda sättet att klara förändring är att anamma en låtgåmentalitet. Reformivrarna tröttnar ändå och blir i sinom tid lika konservativa själva.

Gripande är också prinsens åldrande och död, när han liknas vid en allt mer luggsliten leopard, och hur han svartsjukt betraktar Angelicas skönhet. Att äntligen få ta del av den omtalade Leoparden är att ge sig hän ett storartat läsäventyr.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/5 2016)