Nyligen
såg jag att en kändis utlovade en bok om sin barndom, jag tror det var hon som
kallas Kakan, och jag tänkte spontant att vem fan är intresserad av någon
annans barndom, ingen är intresserad av min, allra minst jag själv, för den var
ändå inget att ha, varken god eller ond. Man får ta sig själv på stort allvar
för att skriva en bok om sin barndom.
Ändå
– det är precis vad poeten Sevi Kumral gör med sin bok Värdkroppen. Vi som inte känner till hennes namn behöver inte bli
generade, för det är en debut, utgiven på lilla lbln press, som förra året
utgav Paul Celans Andningsvändning.
Sin
barndom? Någons barndom är det hon skriver om. Och hon gör det till en historia
som aldrig tidigare har berättats, trots att litteraturen inte direkt saknar
barndomsskildringar. (Vad jag menade när
jag rantade mot Kakan är förstås att en barndom måste först bli litterär för
att man ska kunna skildra den: mina minnen är ju fiktion, sådant måste man
begripa.)
Vad
är då det unika med Kumrals barndomsskildring? Tålamod, så kanske jag berättar.
Det är ett sagostoff som delvis wailas fram. Ett diktjag med mandelögon åser
med panisk blick ett ohyggligt skeende. Övergreppen som bara sker.
På
ett språk fullt av tillkämpade sammansättningar, som för att illustrera det
onaturliga som sker: ord som definitivt inte trivs ihop gestaltar onaturliga
händelser. Fragmentariskt tecknas en bild av våldtäkter, graviditeter,
självmordsförsök, sjukdomar, incest (?), droger – de obligatoriska drogerna,
självordinerad lindring – tvångsmässigt knullande.
En
hemsk uppväxt, om åsidosättandets mekanismer. Om att inte vara sedd, och när
sedd endast i kraft av viljelöst offer. Det hemska kontrasteras med ett
egensinnigt och nästan dråpligt bildspråk, ja man vill nästan säga ”bedårande”,
energiskt och piggt, och det gör förstås det skildrade bara otäckare.
Litteraturen
saknar inte heller direkt självskadeteende, men här är det mindre frågan om
litterärt motiv, och mer frågan om nödvändighet, om det som är viktigt på
riktigt och mindre frågan om bekräftelse. Kumral skriver hetsigt, dramatiskt,
ungefär som livet självt:
Fjorton
Gallskrik
i fornminneskorridorer som ekar:
”JagvilldöJagvilldöJagvilldö”
Fjorton,
som tabletterna i näven
Glada
färger ska skänka befrielsemörker
Jag
vet inte ens om det ska kallas dikt, det här, och det är förstå i sig inget
kvalitetsbegrepp, men jag kan bara konstatera att jag dels blir ställd och dels
överrumplad av innehållet. Tveklöst är det bra, men i så fall mindre på grund
av språkinfallen och mer tack vare det modiga i hur innehållet behandlas. I hur
begrepp som ”skärvänlighet” skär rätt in i mig som läsare, med den lilla
förskjutningen som bokstaven ”s” åstadkommer – det för mig bästa exemplet på
hur ett så mjukt ljud – s – kan bli så hårt.
För
det finns ju innehåll, det bottnar, och det är det enda som räknas, i mycket
högre grad än vad som har ”hänt på riktigt”, i vilken mån det finns estetisk
täckning. Etik är en fråga om estetik, åtminstone när innehållet är så här avslöjande.
Dikter är inte juridiska texter. Frågan lyder bara om det är övertygande eller
inte.
Jag
kan rekommendera boken till den som inte brukar gilla poesi, för det här är som
sagt en så ovanlig behandling, av både språk och innehåll. Kumral beskriver en
privat erfarenhet, men den är förstås större och mer strukturell än det som
händer i verkligheten. Ungefär som Beyoncés ”Lemonade”, nog finns det något som
har inträffat i hennes äktenskap, men det viktiga är hur erfarenheten ges andra
proportioner på skivan som blir följden av det inträffade. Det är liksom här
ett allmänt problem som diskuteras, något som avstyrker frågan ”är det sant?”
Den
språkliga säkerheten skär sig alltså mot osäkerheten i diktjagets tillvaro, och
även om jag ibland kan tycka att det på ett paradoxalt sätt är en tillgång med ett
taffligt språk – som när det hemska ska skildras. Möjligen är Kumral lite för
förtjust i lustiga sammansättningar och en del irriterande inordskursiveringar,
som ”kärleksarmar”.
Men
jag kan fördra sådant i en bok som alltså är så här övertygande. Den slår som
ett fysiskt och bokstavligt slag rätt i magen, får mig att tappa luften för ett
slag. Det är ursinne och sorg som dikterar villkoren och kämpar om herraväldet över
hennes tonfall. Hela boken är en anklagelseakt, som också skildrar ambivalensen
i att hata men vilja älska, eller vice versa att älska men vilja hata.
Balansgången mellan dem, det är ju det som är livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.