Leoparden hör till de klassiker som
förmodligen fler har hört talas om än läst. Nyöversättningen av den ger fler
chansen att läsa en briljant roman om överlevnad i förändringens tid.
En
italiensk roman som blir en enorm världssuccé och når miljonupplagor.
Författarens identitet är höljt i dunkel. Lätt, säger du: Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Jag säger:
Giuseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden.
Inte minst Viscontis filmatisering 1963 bidrog till romanens klassikerstatus.
När
den utkom 1958 var författaren okänd. Handböcker i litteraturvetenskap brukar
nämna att han inte publicerat sig innan, men i sin ungdom var han en kort
period litteraturkritiker i Genua. (Fast vem minns sådant?) Dessutom dog han
året innan romanen publicerades, med ett par refuseringsbrev i fickan.
Förra
svenska översättningen (av Eva Alexandersson) utkom 1960, och nu utkommer den
tillsammans med fyra längre noveller, i Viveca Melanders strålande
nyöversättning. Strålande, bland annat för att den behåller de semikolon som ger
meningsbyggnaden ett majestätiskt rörelsemönster; ordvalet är dessutom både
uppdaterat och mer varierat än i den förra översättningen.
Romanen
är en släktkrönika från Sicilien. Lampedusa var själv av adelssläkt, furste av
Lampedusa och hertig av Parma. Hans huvudperson prinsen don Fabrizio baseras på
hans farfars far, som tvingas se sin världsbild omdanas när Garibaldis trupper
landstiger sommaren 1860. Men förändring sker inte lättvindigt på Sicilien.
Systersonen
Tancredis förälskelse i den outsägligt vackra Angelica är romanens hjärta. Kring
deras förestående äktenskap väver Lampedusa sina briljanta cynismer, som
återges från Fabrizios skarpskurna ironiska sinnelag.
Hela
romanen är klarsynt ironisk, och Lampedusa hade lärt sig åtskilligt från Prousts
och Stendhals romankonst. En slarvig läsning skulle göra gällande att Lampedusa
imiterar fransosernas stil, men sanningen är mer komplex. Han började skriva
när han var 58 år gammal, och det är med en stil som bärs av det
självförtroende som bara den mogne debutanten kan kosta på sig.
I
början blir min okunskap kring Italiens enande 1861 påtaglig, men Lampedusa
kommer till undsättning med pedagogiska resonemang. Sedan handlar romanen i
mindre drag om storpolitik, och i betydligt högre grad om människans
svårigheter att hantera förändring. Det blir en roman om överlevnad.
Det
är ett ömsint och gripande porträtt av prinsen, hans pragmatiska inställning
till de nya förhållandena. Lampedusa raljerar ömsint, och förenar föraktet med
överseendet. Han skriver i skiljelinjen mellan passionens fyr och flamma och
eftertankens aska. Här visas också att enda sättet att klara förändring är att
anamma en låtgåmentalitet. Reformivrarna tröttnar ändå och blir i sinom tid
lika konservativa själva.
Gripande
är också prinsens åldrande och död, när han liknas vid en allt mer luggsliten
leopard, och hur han svartsjukt betraktar Angelicas skönhet. Att äntligen få ta
del av den omtalade Leoparden är att
ge sig hän ett storartat läsäventyr.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 17/5 2016)
Så roligt att du skriver om "Leoparden" - Il Gattopardi! Den är sedan 60-talet en av mina absoluta favoritböcker som jag regelbundet läser om. På en hypotetisk lista över de fem "bästa" böcker jag läst skulle den otvetydligt platsa. Det är då Alexandersons översättning i en Delfinbok från 1963 - om läsivern vittnar att den numera sönderfallt i fyra delar. Spännande att en ny översättning kommit även om jag ryggar tillbaka litet för vad du skriver om ett "uppdaterat ordval" - om det är någon bok som inte bör "uppdateras" så är det väl denna.Just risken för detta gör nog att jag försöker få tag på ett oskadat ex av den gamla upplagan snarare än att läsa den nya. (Nog låter det troligare att prinsen säger t.ex. "outrannsakelig" än att han använder någon modern nyspråksklyscha. Men alla skall matas med tesked nu för tiden.)
SvaraRaderaMoravia lär ha klassat boken som "en högerbok som högern hade gjort till sucess". Och det är klart: man kan läsa boken som en historisk roman om en adelsfamiljs öden under Garibalditiden och Il Risorgimento. Redan som sådan är den stark och spännande och av enormt kulturhistoriskt intresse (bl.a. pga författarens anor). Men bokens tidlösa storhet ligger ju i skildringen av hur olika människotyper reagerar inför stora och revolutionerande förändringar. Prinsen som inser att han är den siste i en utdöende ätt och betraktar händelseförloppet med upphöjd cynism och ironi, kvinorna som förgäves klamrar sig fast i religionen, uppkomlingen som gör sig löjlig genom att försöka uppträda som de aristokrater han beundrar, de underlydande som inte alls vill ha någon revolution.Framför allt anpasslingen Tancredi som går över till Garibaldis män och inser den gamla sanningen "om vi vill att allt skall vara detsamma måste vi förändra allt." I Tancredi ser jag nutidens unga politiska vänsterrepresentanter. Den politiska "triangulering" som man talar om är anpasslingens arketypiska strategi för att kunna stanna kvar vid maktens grytor. Och Angelica! I dagens blogerskor ser jag den unga, i dagspressens kolumnissor den vuxna. Allt har förändrats men är ändå detsamma.
Men det finns så mycket annat i boken Den detaljerade beskrivningen av yta och innehåll i den maccaronitimbal som serveras liksom av buffeten vid en balföranstaltning hör till topparna vad gäller kulinarisk literatur.
Vi relikter från en gången tid som med skräckslagen nyfikenhet betraktar nutidens utveckling av konst, litteratur, musik, politik och samhälle inklusive relationer och förhållningssätt människor emellan reagerar kanske som prins Fabrizio när han -i tankarna- tvingas svälja en padda. Det går med självövervinnelse men det blir alltid en massa brosk och benbitar kvar som inte går ner. Bokens sista kapitelrubriker kunde passa in på oss: "Slut med relikerna. Slut på allt."