Den
senaste antologin Svensk poesi är en
ambitiös lunta. Ett nästan oslagbart tillskott i varje bokhylla som har en
decimeters utrymme till sitt förfogande.
Antologi
kommer från ett grekiskt ord för samling av blomster, och som sådan ska förstås
en bok som följande uppfattas: Svensk
poesi. Vi har sett rätt många sådana genom åren, men aldrig har väl
buketten varit så fyllig. Cirka 200 poeter har fått nästan 1100 sidor till sitt
förfogande. Det börjar med runstenar och slutar med Athena Farrokhzad.
Det
är förstås en välkommen bok, som poesiläsarna absolut inte ska avstå från.
Redaktörerna Möller och Schiöler har gjort ett förhållandevis gott urval, inte
minst genom att offra ett och annat antologismycke från förr.
Förhållandevis?
Det hör inte till god ton att kritisera urvalet, och därför tänker jag från min
lista på sju-åtta saknade namn nöja mig med att påpeka en blunder. Att det inte
i en så här omfattande bok finns utrymme åt Stina Aronsson är inget mindre än
skandalöst. Hennes bok Tolv hav från
1930, återutgiven av Rosenlarv 2009, hör till den mest intensiva svenska
kärlekspoesi som skrivits.
Nu
blir det oftast en vandring tillsammans med mestadels bekanta namn, och deras
mestadels bekanta dikter, även om redaktörerna i sanningens namn ansträngt sig
för att inte bara plocka med de mest givna dikterna. En och annan ljuvlig pion
har fått stryka på foten, ibland till förmån för lite irriterande hundkäx.
Boken
är så rykande färsk att vi tyvärr saknar dödsåret 2016 för Göran Palm och Lars
Gustafsson, som båda representeras av hyggligt många sidor. Bodil Malmsten
däremot har fått åren 1944-2016 inpräntade. Nog verkar 2016 bli ett djävligt år
för svenska poeter. Å andra sidan föddes just 1944 fyra starka poeter: Malmsten,
Ingela Strandberg, Jesper Svenbro och Lars Norén (som fått med en dikt från sin
kommande diktsamling ”Stoft”). Föds fyra lika starka poeter 2016? Retorisk
fråga, svara inte …
Det
är en tung, otymplig och svårläst bok, men sådant är väl priset för en viss kanonmaximalism,
som också ger lite oväntat utrymme åt Karl Gerhard och Lennart Hellsing. Ingen
med sina sinnen i behåll sträckläser den här klumpen kronologiskt, om man inte
är recensent. En sådan kan glädjas åt en återstiftad bekantskap, Jacob Frese,
som kanske ska kallas den första moderna svenska poeten. I sina dikter från
1720-talet ironiserar han bland annat kring dåliga läkare och dans.
På
tal om 1700-talet är det väl smått sensationellt att Bellman fått 54 sidor,
medan Kellgren endast fått 5 sidor! Väckte man upp en genomsnittlig
1700-talsmänniska från graven skulle väl hen tro att Sverige blivit stolligt. För
det är synd på Kellgren, vars dikter åtminstone jag tycker är moderna och fullt
givande läsning:
”Så
fly, o grymma Sannings dager,
Som
våra glada drömmar stör!
Hvad
mer, om Villan oss bedrager,
Blott
hon vår lefnad lycklig gör?”
Som
synes bevaras ålderdomliga stavnings- och ordformer. Ett gott beslut: man
kommer betydligt närmare dikterna, och det är faktiskt värt den extra ansträngningen.
Jag kan ha nästan lika många invändningar som antalet sidor, men måste också
säga att det har blivit en duglig bok.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 3/5 2016)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaLitteraturbanken.se har en hel del, gratis och tar inte plats i bokhyllan :)
SvaraRadera