Våra
dagars alla snorungesentreprenörer hittar sina förebilder hos de miljonstinna
mäklarnas många månglare, men världen skulle bli en bättre plats om de i
stället vände blicken mot Walt Whitman. Om du tycker det låter löjligt, tänk då
på hur han helt på egen hand lanserade en karriär som Amerikas röst med boken Leaves of Grass (första men långt ifrån
sista utgåvan utkom 1855). Inte nog med att han skrev boken och gjorde
omslaget, och var med vid sättningen och tryckningen av den, han skrev också
tre av de anonyma recensionerna som förbehållslöst hyllade den. Om inte det är
entreprenöranda, då kan du ta dina sekelskiftesdrömmar med eftersökt läge och
stoppa det på en oskön osökt plats.
Utvalda dagar är en liten bok som
ellerströms nu ger ut, där Gunnar Harding har översatt ett urval av Whitmans
bok Specimen Days. Liksom så många
andra förtjusande böcker är det en blandform som inte gärna låter sig
genrebestämmas. Korta prosatexter, minnen, spontana infall – hugskott, kunde de kallas
en gång i tiden. Att det är just Harding som översätter är i sig en välgärning,
för det är verkligen ett möte mellan likar som inträffar här. Hardings förord
är också en välskriven introduktion, men allra mest i hur tonfallet blir så
passande.
För
det är anspråkslösheten som är Whitmans signum, och den kommer till uttryck
också i den svenska Harding har gett honom. Whitman gör ingen skillnad – han
kan skriva om en döende soldat i inbördeskriget i en av texterna, och direkt i
nästa porträttera presidenten, Abraham Lincoln, utan att förstora eller
förminska.
Boken
saknar sektioner, men tre spår kan följas. Dels inledande partier om tiden som
reporter i New York (han träffar Edgar A. Poe vid ett tillfälle), och dels
partier från inbördeskriget, och Whitmans tid som sjuksköterska åt dödligt
sårade soldater. Samt avslutande texter från ålderdomen, naturskildringar. Allt
är – ja, faktiskt – fullkomligt briljant. Och jag påminns om det sällsamma, att
det är så lätt att glömma och förbigå Walt Whitman, men varje gång jag läser
honom blir jag helt överrumplad av hur förbannat bra han är. (En period av mitt
liv läste jag varje vår ”Song of Myself”, så jag borde ha lärt mig vid det här
laget.)
Han
är sinnebilden för det rörliga intellektet, den nyfikne människan. Konstnär?
Ja, men bara indirekt. I första hand människa – medmänniska. Och det är därför
jag tveklöst utnämner honom till den bästa förebilden. Han är en iakttagare –
en som registrerar världen.
Han
gör det med en förmåga att lyfta blicken, att se bortom ögonblicket. Det gör
han också med en retorisk förmåga som är nästan oslagbar, som när han återger
Lincolns död: ”Han lönnmördades – men unionen lönnmördades inte – ça ira! En faller, och en annan faller. Soldaten stupar, sjunker likt
en våg – men oceanens vågsvall böljar evigt vidare. Döden utför sitt verk,
utplånar hundratals, tusentals – president, general, kapten, menig – men
nationen är odödlig.”
I
de här texterna finns kärleken till den vanliga människan, ett uttryck som väl
mest låter som en kliché eller något från Killing-gängets 90-tal, omöjligt att
säga utan (trippel-)ironiska citattecken: ”den vanliga människan …” Men Whitman
tar tillbaka uttrycket från hånarna. I kärleken till de robusta,
icke-extraordinära människorna. Vi kan också påminna oss om att med undantag
för sina egenhändigt skrivna recensioner blev Whitman utskrattad för Leaves of Grass, och tacka för det när
han skrev så nytt, tog in vardagliga ämnen i något så högtidligt som Poesien.
Whitman är spontanitetens diktare, även i dessa korta texter, som när han om
naturen skriver sig fri från ”det gjutjärnsciviliserade livet”.
Därför
är jag så glad att det är Harding som översätter, en man med det rätta
temperamentet för att syssla med sådant här. Harding är också en poet som det
är lätt att underskatta och förbigå, men varje gång jag läser hans dikter blir
jag nästan lika förvånad som när jag läser Whitman, över att det är så
häpnadsväckande bra, och det i all sin enkelhet. För enkelhet är lätt att göra
narr av, men naivitet och enkelhet är inga enkla saker.
Whitman
har i de här korta texterna en helt oförställd röst, och den obekymrade
inställningen till hur han uppfattas. Det är en bok som journalister borde
läsa, men även andra där lyssnandet ingår i arbetsbeskrivningen. Ja, jag tänker
på politiker här, för det spelar faktiskt ingen roll hur ofta de går ut
offentligt och slår sig på bröstet och utnämner sig till särskilt goda lyssnare, för de åsyftar ändå något annat än det jag
menar med en god lyssnare.
Öga
mot öga med naturen, som Whitman bara låter sjunka in i sitt medvetande och
göra sin verkan där. Det är en syn på naturen som också färgar av sig på hans
estetiska uppfattning, och bildar en poetik: ”När den är som bäst liknar poesin
vad som uppfattas av ett samspråk i skymningen mellan avlägsna eller dolda
talande, av vilket vi endast fragmentariskt uppfattar sorlet. Vad som inte
uppfattas är mycket mera – kanske själva huvudsaken.”
När
Whitman skildrar världen visar han indirekt vad som gått förlorat med
fotografiet och den rörliga bilden. Han förlitar sig på orden, på dess effekt,
och med hjälp av saklighet når han desto större effekt. Orden blir ett sätt att
kanalisera intrycken. Det sägs ha varit under första världskriget som uttrycket
”The first casualty of war is truth” myntades, men kolla då vad Whitman skrev
redan i anslutningen till amerikanska inbördeskriget: ”det verkliga kriget
kommer aldrig att hamna i historieböckerna”.
Iggy Pop kom ju för några månader sedan med en skiva där han läser dikter av Whitman till musik av Alva Noto. Har letat efter den på nätet utan framgång, tycks bara finnas på vinyl i liten upplaga. Antagligen inget man lyssnar på många gånger men det vore kul att höra. Du har inte sett till det någonstans?
SvaraRadera/Fredrik
Haha, nä, jag har också letat efter den! Tror det var Fredrik Strage som nämnde det i en recension (?). I alla fall, jag har en inspelning när han (Pop, ej Strage) läser Poes Tell-Tale Heart, det gör han rätt bra så klart. Men någon Christopher Lee är han ju icke!
Radera