Omslaget
till nya numret av Ordkonst (2016:1) är som vanligt snyggt. Kristina Ullberg
har gjort något som liknar de gamla 3D-bilderna som fanns i kvällstidningarnas
bilagor någon gång i slutet av 90-talet, med de olika skikten och lagren av
färger. Ja – en taktil bild, att röra, men det hjälper ju inte, för ytan är
glatt, det bara ser ut som – ja, som hud.
Kropp
är alltså temat för detta nummer, ett tema som det går att förhålla sig till
lite som man vill. Det tas fasta på av de ansvariga bakom bidragen, där det som
vanligt är gott om rörelse och högt i tak och där det oförutsägbara döljer sig
bakom varje sidbläddring.
Inte
minst tack vare konstnärerna som bidrar, och bildar en fond till texterna.
Konstnärerna jobbar i en lekfullhetens tradition, men också en förvånande
mångfald. Visst, det går att hitta spåren från 60-talets collagetekniker,
70-talets fotorealism, 80-talets postmodernism, och så vidare, men det görs med
frejdig finess och ständig upptäckarlusta. Och bildar som sagt en slags pendang
till texterna.
Julia
Österlund ger med ”Anorexitexten” insyn i en av de djävligaste sjukdomarna. Hon
gör det i essäns form, och växlar mellan att återge de standardiserade svaren
på ”varför”-frågan och personliga perspektiv: ”Att skapa en anorektisk kropp
kan ses som ett försök att frigöra sig från det kroppsliga – en strävan efter
att välja kultur i stället för natur, tanke i stället för känsla.” Nu tror jag
inte det här är en generell lösning, men kan vara en möjlighet att bättre
förstå det frivilliga lidandet – att det blir ett sätt att skapa kontroll inte
i första hand över sig själv utan över hur andra betraktar och värderar en.
Anorektikern blir då den som väljer bort skönheten, kanske för privilegiet att
få äga sin egen kropp.
Sofia
Pulls och Sofia Klittmark skriver dikt – om namnen känns igen kanske du har
läst Omslag – queer poesi, som
Rosenlarv gav ut 2010, och så var ju Pulls med i Brombergs första antologi Blå
blixt (Hallon och bensin). Det är
födslotext så som Hélène Cixous skrivit den, med stark koppling mellan text och
barn, som om svaret på frågan till modern vad det blev skulle lyda: ”En text”.
Det är också en ovanlig dikt. Jag har sagt det förut, men jag läser gärna mer
av de här gynnarna.
Vi
kan också läsa danska dikter av Karl Emil Rosenbæk och Jonas Reppel. Den
senares ”Kød-texter” ges ytterligare resonans med hjälp av Erik Svetofts
lugubra teckningar av det oformliga som kroppar också representerar – panikslagna
blobbar som utgör antitesen till anorexikroppen, kroppar som tar plats men ändå
är lika osynliggjorda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.