Kärleken, Margurite Duras, ellerströms

Marguerite Duras är sannerligen The gift that keeps on giving, för det är som om de aldrig tar slut, utgivningen av hennes böcker som bara fortsätter med nya svenska utgåvor varje år, trots att hon nu varit död i tjugo år.

Nu utkommer Kärleken, en av hennes kortromaner från 1971, och till den mångfald av olika översättande röster som har gett oss en Durassvenska sällar sig nu Athena Farrokhzad och Olivia Iso. Liksom Borges har översättningen av Duras varit nyckfull och spridd på olika förlag, i upplagor som alltid förefaller vara underdimensionerade – hur ska det annars förklaras att det är så svårt att få tag på deras böcker på antikvariaten?

Vad är då Kärleken? Förlaget ellerströms presenterar den som ”ett destillat av Marguerite Duras verk”, fast det är då något som kan sägas om snart sagt varenda en av hennes böcker, inte minst de två små böckerna från samma förlag från i fjol, Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten.

Vi har två män och en kvinna. En triangel. Kvinnan är gravid, illamående. Den ena mannen har ”en fånges regelbundna steg”, den andre är en resenär, en betraktare. De vistas i S. Thala, en plats som är ett fängelse, som måste vara ett fängelse.  

Här har vi en märklig ljussättning, och det är som om Duras skriver en Ljusets hjärta med denna berättelse, som jag faktiskt vill bestrida innehåller destillatet, i synnerhet eftersom den saknar alkoholen, som är så fundamental i hennes övriga böcker. Intensiteten är densamma.

Duras vanställer sin egen prosa. Det hon gör med språket: angriper det. I romanen formas ett skrik som sliter itu tystnaden, och det är ett igenkännbart inslag hos Duras: hur språket nått sin yttersta gräns, som en antites till Wittgenstein. Hos henne: Om det man inte kan tala måste man skrika. Det bortomspråkliga ger också hennes prosa en säregen rytm, där ordningen också slitits itu, som om det gått en reva i själva tillvaron.

Nu ska det sägas att just ”vanställs” och ”reva” är två ord som Duras använder i sin roman, men poängen är att begreppen formas hos läsaren innan hon låter dem få fäste bokstavligt. För det är så hon jobbar: genom att kommunicera underifrån. Hur är det möjligt? Har jag läst för mycket Duras? Att läsa henne innebär att du måste bli författare, du måste själv forma orden – simultant, parallellt, före och efter, i ständig dialog med hennes starka röst.

För hon har en så stark röst att du som läser måste forma en motröst, för att annars dränks du ju av … kraften? … vågorna? … Hennes böcker är en början: de handlar om det som börjar, det som pågår – få författare kan skildra nuet, det pågående, med sådan intensitet (Lispector är en). Det är en oåterkallelig fiktion hon laborerar med, men en fiktion som blir lika sann eller sannare än verkligheten. Att läsa Duras blir att utsätta sig för det verkliga.

Platsen heter alltså S. Thala, karaktärerna är namnlösa, och det går inte heller att lära känna dem. De är skrik och jämmer, reducerade till uttryck för kärleksplågor. När Duras är teatralisk och låter karaktärerna röra sig i bestämda mönster – som vore det dans – då är hon fullständig sann, för det är ju så vi rör oss, i cirklar målade av antingen oss själva (våra förbannade begränsningar) eller av andra (deras förbannade konventioner). Det vill säga: när hon är som mest teatralisk och melodramatisk, då är hon som sannast. Då når hon Ljusets hjärta, även i denna roman, hur kort den än är, hur frustrerande lite vi än förstår av den. 

Explosioner, eld och sirener kompar skriken. Duras skrivande saknar nyanseringar – tack och lov, vill jag då tillägga. Sömnlösheten leder till att vissa sinnen trubbas av, medan andra aktiveras och blir hyperkänsliga. Luktsinnet kan, till exempel, bli extremt känsligt när du har sovit för lite.

Hos Duras finns en negativ rörelse som jag uppskattar, en rörelse mot förstörelse och utplåning. Détruire, dit-elle lyder hennes vackraste boktitel. Hon strävar mot den slags glömska som också den ligger bortom det språkliga – hade vi ett ord för det skulle den inte längre vara giltig. Den glömska som inte ens alkoholen kan åstadkomma. Balsalen är alltid tom. Sommaren är alltid ljus, så otäckt ljus, så ohyggligt ljus.

Men det negativa får sin laddning främst i ordet ”ingenting”. Ingen författare är lika förtjust i det ordet som Marguerite Duras.

   ”Hon vänder sig mot honom. Hon säger:

   – Ni säger ingenting längre.

   Hon minns.

   – Det är sant – hon avbryter sig, rösten blir öm igen – ni är ingenting.”