Henrik
Johanssons andra bok, Johanssons liv,
arbetsglädje och återuppståndelse, är en hybridbok, med noveller, dikter
och debattinlägg, och en summarisk släktkrönika från 1800-talet. Hans första
bok Av kött och blod var en
annorlunda deckare i restaurangmiljö, lika mycket skräck som samhällsdebatt. Det
här är i liknande anda.
Redan
i första texten, titelnovellen, dör Johansson. Det finns ett komiskt anslag i
de flesta av texterna, men det är en komik som vetter åt olyckan. Arbetslinjen
präglar den värld som skrivs fram, en värld som man kan säga har vissa likheter
med vår bekanta värld, men också är vagt annorlunda. En aning skev.
I
dagens DN intervjuas den polske filosofen Zygmunt Bauman, och 90-åringen är
inte nådig i sin dom över samtidsmänniskan, som köper sina näras kärlek med
varor som bekostas av övertidsarbete. Vi arbetar för att älska, för att bli
älskade, och det är förstås priset av det kapitalistiska samhället. Att vara
avlönad är detsamma som att bli förnedrad, och det mesta tyder på att det är
ett samhällssystem som blir allt mer ruttet. Vi kan inte heller gå tillbaka
till någon förlorad folkhemsidyll, vare sig vi placerar den i 50-talets
svartvita skimmer eller 1800-talets sepiatonade nimbus.
Det
Johansson gör är ett projekt som liknar Johan Jönssons och Jenny Wrangborgs,
att skriva arbetarlitteratur utifrån en mer konkret erfarenhet. Det är
bokstavligen arbetsplatslitteratur. Han konstaterar mer än agiterar, men det
sker i texter som inte alls saknar udd eller når långt i sina satiriska försök.
Jag
gillar några av de absurda påhitten, men har svårt att hitta en konsekvent
linje: det spretar betänkligt, och ska kanske göra det. I en knasig novell blir
en Max Friis utlurad av gästen Danne Skjöld, och Max tvingas husera i en
jordkällare därefter. Det är ett bra exempel på hur nära fiktionen kan vara
verkligheten, hur det vi håller för tryggt och sant kan undermineras när som
helst – en novell som har vissa likheter med filmer som Hanekes Funny Games och Van Varnerdams Borgman.
För
att inte tala om den minst lika knasiga sagan om prinsessan som tar sin
cheeseburgarelukt från Burger King till slottet för att kandidera som
prinsessa, och lurar den skeptiska drottningen att hon är värdig att gifta sig
med hennes son, prinsen. Johansson byter spår från text till text, och vi
hittar bland dem också en mystisk drapa om Frida Kahlos ögonbryn, en text som
blandar friskt mellan allvaret och tramset.
Som
det ska vara! Så är det också i en dystopisk text om ett dokusåpaprogram med
klara likheter med Big Brother, där deltagarna ska ta sig genom en modell som
efterliknar Fredrick Federleys tarmsystem. Det är groteskt, men Johansson
utnyttjar den lite överdrivna premissen till att säga vettiga och välbehövliga
saker om tillståndet för nutidsmänniskan (det är väl alltid ny säsong i Big
Brother eller någon av dess avarter).
Nog
är det uppenbart att det gränslösa är Johanssons mål med skrivandet. Det är en
våghalsig estetik, som gjort för att trilla ned i fallgropar. Det är ändå
friskt skrivet, och jag uppskattar hur han uppsöker det oförhappandes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.