28 maj 2016

Vardagar före sammandrabbningen. Litteratur som spegel av politiska skred, Thomas Nydahl, Occident


Få har varit lika konsekventa i sin civilisationskritik som Thomas Nydahl varit under hela 00-talet. De senaste fem åren har han gett ut ofattbara nio böcker på eget förlag, och med Vardagar före sammandrabbningen avslutar han nu denna serie som inleddes 2011 med Kulturen vid stupet. Symtomatiskt, då denna bok ansluter till just den, och består av essäer kopplade till författarskap och politiska iakttagelser från samtiden.

Vad är det för slags böcker, det här? Det korta svaret: appeller mot dumheten. Det längre svaret? Ja, när vi ignorerat oss klart lär vi få avtjäna straffet för vår naivitet. Det är länge sedan det var ett skämt, jag tror det var Baudrillard som nämnde det, och du känner igen det: om vi befinner oss mitt i jordens undergång, hur skulle vi upptäcka det? Vad lär vi os av historien? Inte ett skvatt, vad det verkar. 


Nydahl väljer ut ett antal europeiska intellektuella (not: skönt att slippa läsa om de överskattade amerikanska!). Vi känner dem som författare som skriver i negationens tecken. Det är få överraskningar i urvalet: E.M. Cioran, Thomas Bernhard, Herta Müller, som avslutar boken på ett gediget sätt. Eller Imre Kertész, som här ägnas en längre presentation, och kallas seismograf som registrerar katastrofen innan den inträffar. Georges Didi-Huberman har i sin essä Gruvgas visat att det finns andra metaforer för den här typen av varningar, att vi måste lära oss upptäcka faran innan det är för sent.

Fast människan är ett flockdjur! Och vi lyder, och som vi lyder! Just därför detta behov av intellektuella som Kertész, som inte kunde kosta på sig några illusioner efter att ha tagit sig genom två katastrofala mordideologier: nazismen och kommunismen. Nydahl citerar gillande Kertész ord om ”[a]tt stå ensam i smattret av åsikter”, ord jag gärna delar med mig av (på twitter, kanske?). Att underhålla oss till döds, det har vi väl gjort sedan 1985.

Det är de sura bittra pessimistiska författarna som har mest att lära oss, som Baudelaire, som visar att vi bara har att lära oss leva med det dåliga – det dåliga i oss, och det dåliga i världen. Så också hos Kertész, vars misantropi vänds inåt. Det är förebildligt, och det är förstås så det ska levas, livet – inåt.

I sitt skrivande gör Nydahl ofta så, vänder sig inåt, och använder sig själv som exempel. Det är oförställt skrivet. Nog finns det någon upprepning i hans resonemang, något som kan ha att göra med att texterna ger intryck av att vara tillkomna i olika perioder och sedan fogats ihop. Men ingen kan väl på allvar ifrågasätta situationens allvar, att vi står inför en bister tid. Säg så här: den värld vi lever i nu är inte densamma som för bara 20 år sedan. Blicka 20 år framåt –

Sägs då nya, sensationella saker om de utvalda författarna? Nja, men nu är det inte heller den typen av bok. Den fungerar mer som att peka ut en tänkbar inriktning. Där vi kan följa exempelvis Ernst Jüngers skogsvandringsideal. Nydahls metod är resonemangets, långt ifrån den påträngande megafonrösten som gör sig hörd i mycket av dagskritiken, där överordens tyranni råder, och därför innebär läsandet av honom mer en förnimmelse av att man befinner sig i ett samtal med honom. Det är också nyanserat och ärligt skrivet: med helt öppna kort. Avslutningsvis ställs frågan varför det saknas en svensk som i samtiden har den här funktionen att varna. Det vore lätt att säga att Nydahl själv uppfyller de kriterierna, men han är alldeles för blygsam för att själv ta plats. Men nog är det synd och skam att andra kandidater saknas, för det är få svenska författare som skriver om världen som den ser ut nu, även om det går att hysa hopp inför vad Negar Naseh kan åstadkomma.

Nydahl skriver rakt på sak, och han är förstås en väldigt bra och omdömesgill läsare när han väljer ut vad som kännetecknar de författare han skriver om. Så växlar han mellan konsten och livet, gör nedslag i hur världen ser ut omkring oss. Det är förstås ingen positiv eller optimistisk bild vi får. ”Life, to be sure, / Is nothing much to lose”, skrev poeten Housman under första världskriget. Poeter har aldrig fel, men jag skulle ändå vilja ifrågasätta de här raderna.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.