I Love Dick, Chris Kraus, Modernista

Ibland förundras jag över människor – läsande läskunniga människor – som behöver boktips. Jag behöver bara gå in på twitter eller instagram för att varje timma översköljas av bokomslag, och vore det inte för att jag så att säga är i motsatt situation (har för många böcker att läsa) kunde jag dagligen inhämta ett dussin titlar.

Som Chris Kraus roman I Love Dick, som det senaste året definitivt varit den mest omtalade och –tipsade boken i mina flöden. Trots att den utkom redan 1997 i USA, och alltså först nu på svenska, i en översättning signerad Annelie Axén. Tyvärr med ett lite trist omslag, som återfanns på en amerikansk pocket från 2006, ett foto av Baudrillard (som givetvis nämns i romanen, eftersom han – he he – gillas av amerikaner).

Titelns Dick introduceras redan i första meningen: ”Chris Kraus, en trettionioårig experimentell filmskapare, och Sylvère Lotringer, en femtiosexårig universitetslektor från New York, äter middag med Dick, en nära bekant till Sylvère, på ett sushiställe i Pasadena.” Sedan, från den här första meningen, är det ju kört: både för Chris och för mig som läser, det vill säga – jag blir fast.

Men vad då ”Chris Kraus”? Hon skriver alltså om sig själv i tredje person här, en typ av litterärt formexperiment jag brukar ha svårt för. Fast konstigt nog, i den här konstiga romanen, är det som att Chris lyckas röra sig fritt mellan författare och protagonist, och illustrerar genom sitt sätt att berätta den kris – Chris-kris – som hon upplever när hon blir förälskad i Dick.

Förälskad? Jag menar besatt. Dock inte på det litterära besatta sättet, typ Catherine Earnshaws identitetsupplösande (id-entitet) besatthet av Heathcliff (Svindlande höjder, dummer, varför läser du den här parentesen!), eller berättarjagets laglösa (jag-laglösa) besatthet av poeten i Vid Grand Central Station där satt jag och grät (Elizabeth Smart, smarting). Nä, för här är Chris besatthet realistisk, konkret, nere på jorden, och tar sig ned från det himlastormande in i det mest vardagliga.

Chris är alltså en gestaltning, ett formexperiment, och som sådant ovanligt lyckat genomfört. Både hon och Sylvère skriver brev till Dick, erotomana monotona brev, sådana som för stunden kan te sig briljanta men som i krank eftertanksblekhet ter sig lite fadda.

Kraus stil har nära till litterära referenser, ibland på ett aningen påklistrat sätt, som närmar sig namedropping, och nog är det en delikat balansgång att gestalta ett teoretiskt innehåll. Men det är också skickligt gjort att knyta ihop The Ramones med Kierkegaard, speciellt när det som här öppnar för nya perspektiv kring autenticitet. (Jag kunde referera det, men läs det gärna, det är tidigt i boken, sid 17, så du hittar det lätt, och det är värt att upptäcka själv.)

Det går inte så jättebra för Chris som konstnär, men desto mer framgångsrik är Sylvère, och det orsakar slitningar i deras relation, som om det inte räckte med hennes besatthet av Dick, och det är förstås en rolig mening att skriva, så rolig att jag måste upprepa den (och kan då låtsas att den här recensionen försöker spegla (spegla sig i) Kraus roman), hennes besatthet av Dick – tihi!

Så det här är en studie av besatthet – ja, på det där kliniska sättet som visar att vägen till psykosen ligger ett hjärtslag bort. Det är skrivet utan skyddsnät. Kraus (Chris) skildrar hur förälskelsen förändrar Chris (Kraus). Snart är Sylvère ute ur leken, men den som tror sig veta hur det ska gå får se sina förhoppningar (eller misstankar eller befaranden) komma på skam. För Dick är inte den vare sig Chris eller vi som läser tror honom vara. Ju mer manisk Chris bli, desto mer blasé blir Dick, och allt mer en trist Sam Shepard-snubbe. Så blir det här inte bara till sin form utan också till sitt innehåll en ovanlig kärleksroman.

Och ovanligare ska den bli, när den slår sina lovar kring en essä om feminism, och lager på lager av anarki. Men först: exorcism. För vad håller Dick mer eller mindre – fast mer mer – omedvetet på att göra med Chris? Förvandla henne till att bli ”massmördare, buddhist, swinger”, vilket ju är en fin Morrissey-stöld (”And the pain was enough to make a shy, bald buddhist reflect and plan a mass murder”).

De här stilblandningarna, de tvära kasten mellan yta och djup, får romanen att ta ett hisnande steg från 1997 och bakåt – inte till modernismens landvinningar i mitten av 20-talet, utan längre bakåt (tålamod, läsare), kanske ända till romantikens vildsinta formexperiment, som vi känner den hos svenska representanter som Carl Jonas Love Almquist (å, tänk bara Amorina, denna underskattade svenska roman) och Clas Livijn, eller tyska som E.T.A. Hoffmann och varför inte ta steget ännu längre bakåt, till Laurence Sternes Tristram Shandy. Det ger svindelkänslor att följa med i allt vad Kraus tar sig för, och att försöka beskriva hur det är att läsa den – sorry, gosse, det låter sig inte göras, men det kan räcka med att konstatera att liksom dessa romantiska exempel ovan är I Love Dick svinrolig att läsa (”a screwball tragedy”, kallade Joanna Walsh den i Guardian i höstas).

Chris Kraus roman är ett fint exempel på den oväntade litteraturen. Hon visar att klichéerna kan ta sig in de mest originella stunderna. Alla lyckliga kärlekshistorier liknar varandra, men den olyckliga kärlekshistorien är olycklig på sitt särskilda sätt? Glöm det, Viktoria Tolstoy, du har så fel! På sätt och vis – och inte bara på sätt och vis – iscensätter Chris och Sylvère Emma och Charles Bovarys äktenskap. Hon tar sig in i en relation med Dick utifrån förutsättningarna att det ska ge henne frihet, men upptäcker att tillvaron är fixerad, med repliker skrivna på förhand.

Hon har blivit ett bihang till den framgångsrike och viktige och manlige konstnären. Ett inget utan honom. Frustrationen över att reduceras till just ett bihang genererar det feministiska ursinne (svalka) som tar över förälskelsens virrvarr (hetta).  

Så som det ofta är – vad ser hon i Dick? En oansenlig engelsman. Åtrån har förgiftat henne. Det ovanliga är den analys, den självanalys, som Kraus bedriver, och hur klarsynt den är. En analys som också kan växla mellan genialitet och tönteri (”att älska dig hade blivit ett heltidsjobb och jag var inte redo för att bli arbetslös”, kom igen!).

Ändå föredrar jag den här tappade balansen framför Lena Anderssons strukturella analys i romanerna om Ester Nilsson (Jag älskar Hugo Rask, liksom). Chris filmprojekt är döpt efter Simone Weils bok Tyngden & nåden, och när hon skriver Förnuft och Känsla är det mer att hon skriver Känsla och Förnuft (Osäkerheten), eller Förnuftkänsla/Känsloförnuft.

Kraus låter sin Chris krisa sig till sadomasochismen (måste vi bli det, förälskade i plågan, för att uthärda den?), och frivilligt söka upp det som gör mest ont. Cirklar – vi kan inbilla oss att de är stora eller små, men nog förbannat får dem oss att återgå till utgångspunkten. Kanske mer stukade än innan, men vad har vi lärt oss? Inte ett jota.    

Översättningen är kanske inte fullt ut tonsäker (att använda ”hen” i en amerikansk roman från 1997 är väl lite magstarkt, liksom att stycken ännu inte heter ”paragrafer” på svenska, eller att Katherine Mansfields mest berömda novell heter ”Bloss” på svenska, eller att en viss redundans vidlåder en del meningar, som ”han bad henne om hennes adress”). Det här är faktiskt trots sådana fadäser en smått fantastisk roman, som jag flera gånger stryker under meningar i och skriver ”SANT!” i marginalen (med blyerts, för säkerhets skull). För det är den typen av roman som gör något, som förändrar, som tar kommando och påpekar och argumenterar och grälar och blir en enda stor emfatisk motivering, en viljans epistel.

How I Live Now, Meg Rosoff, Random House

Årets ALMA-pristagare Meg Rosoff fick så översvallande omdömen från omdömesgilla personer att jag kände mig tvingad att läsa hennes debut How I Live Now från 2004.

Huvudpersonen Elizabeth (Daisy) är femton, och vi får historian ur hennes perspektiv, och förmedlat av hennes tonfall. Ett år yngre än Holden Caulfield i Salingers The Catcher in the Rye, men det är en nästan identisk trulighet hon ger uttryck åt. Ett tonfall som är märkligt attraktivt i fiktiv form, men sällan i verkligheten.  

Hon är amerikanska, modern död sedan länge. Pappan har gift om sig med Davina (the Diabolical), en kvinna Daisy bestämt sig för är en elak styvmoder, och nu ska hon få ett syskon. Men hon har ätstörningar, så pappan skickar iväg henne till kusiner utanför London – trots att mycket talar för att England är på väg rätt in i ett krig.

Väl där infinner sig ett paradisiskt tillstånd när de vuxna försvinner på grund av kriget. Försommaren prunkar – ”Disney on Ecstasy”, konstaterar tusenskönan Daisy förnöjt – och hon förälskar sig i den ett år yngre Edmond. De smyger undan och har olagligt sex på dagarna, och det är som om Rosoff vill visa hur Daisys självsvält ger vika för en hunger hon inte kan kontrollera eller mätta.   

Paradistillvaron ersätts dock när militären hittar dit, och Daisy och yngsta kusinen Piper adopteras av en familj, och hon skiljs från Edmond. Fast de hittar fram till varandra på telepatisk väg … Deras förälskelse blir en fristad, det som får Daisy att blomma upp (om metaforen ursäktas).

Boken blir en berättelse om överlevnad, med Daisy och Piper som ett ovanligt par överlevare (det brukar som bekant mest vara fäder och söner som överlever i litteraturen). Det som möjligen kan ifrågasättas är hur boken slutar: har man läst Jane Eyre blir det något för likartat.  

Rosoff är bra på att fånga det där svävande tillståndet av ungdom, av att vara fullkomligt ansvarslös. Det är en befrielse, men också ett utestängande. Om det är idyll eller helvete – det är ofta bådadera, samtidigt. Daisy glömmer ju snabbt pappan och hans häxa. För den som livnär sig på kärlek försvinner ju omvärlden. Det är kanske ett problem med det hurtiga tilltalet när Daisy måste bevittna och för oss berätta om avskyvärda krigshändelser, som en dubbelavrättning. Där blir hennes reaktion på gränsen till osmakligt käck.

Det här är annars en utmärkt roman. Daisy är en oförglömlig gestalt, och Rosoff är förstås lojal med hennes unga världsbild. Det är kanske en onödig överskattning att en femtonåring ska referera till filmer som ”Tolv fördömda män” (unga har väl andra idoler än Donald Sutherland?). Fast den invändningen kommer på skam drygt 100 sidor senare, när Daisy lakoniskt konstaterar ”I like old movies”. Viktigare är Rosoffs förmåga att avstå från att både fördöma och förlöjliga. Det må ha blivit en kliché i sig med tonårsprotagonister som är eller upplever sig vara fula, som Daisy här, och Harry Potter & Bella Swan & Katniss Everdeen & Beatrice Prior. 

Det är ju bara bondfångeri, vill jag utbrista, ett lockbete för unga läsare som inte heller känner sig annat än oattraktiva och klumpiga, för let’s face it, snygga människor behöver inte läsa böcker, de klarar sig så bra ändå, låt dem lyssna lyssna lyssna på Veronica Maggio tills de fått sina rättmätiga gåvor och låt dem nöja sig med det. För de har inget att hämta här. 

Vardagar före sammandrabbningen. Litteratur som spegel av politiska skred, Thomas Nydahl, Occident

Få har varit lika konsekventa i sin civilisationskritik som Thomas Nydahl varit under hela 00-talet. De senaste fem åren har han gett ut ofattbara nio böcker på eget förlag, och med Vardagar före sammandrabbningen avslutar han nu denna serie som inleddes 2011 med Kulturen vid stupet. Symtomatiskt, då denna bok ansluter till just den, och består av essäer kopplade till författarskap och politiska iakttagelser från samtiden.

Vad är det för slags böcker, det här? Det korta svaret: appeller mot dumheten. Det längre svaret? Ja, när vi ignorerat oss klart lär vi få avtjäna straffet för vår naivitet. Det är länge sedan det var ett skämt, jag tror det var Baudrillard som nämnde det, och du känner igen det: om vi befinner oss mitt i jordens undergång, hur skulle vi upptäcka det? Vad lär vi os av historien? Inte ett skvatt, vad det verkar. 

Nydahl väljer ut ett antal europeiska intellektuella (not: skönt att slippa läsa om de överskattade amerikanska!). Vi känner dem som författare som skriver i negationens tecken. Det är få överraskningar i urvalet: E.M. Cioran, Thomas Bernhard, Herta Müller, som avslutar boken på ett gediget sätt. Eller Imre Kertész, som här ägnas en längre presentation, och kallas seismograf som registrerar katastrofen innan den inträffar. Georges Didi-Huberman har i sin essä Gruvgas visat att det finns andra metaforer för den här typen av varningar, att vi måste lära oss upptäcka faran innan det är för sent.

Fast människan är ett flockdjur! Och vi lyder, och som vi lyder! Just därför detta behov av intellektuella som Kertész, som inte kunde kosta på sig några illusioner efter att ha tagit sig genom två katastrofala mordideologier: nazismen och kommunismen. Nydahl citerar gillande Kertész ord om ”[a]tt stå ensam i smattret av åsikter”, ord jag gärna delar med mig av (på twitter, kanske?). Att underhålla oss till döds, det har vi väl gjort sedan 1985.

Det är de sura bittra pessimistiska författarna som har mest att lära oss, som Baudelaire, som visar att vi bara har att lära oss leva med det dåliga – det dåliga i oss, och det dåliga i världen. Så också hos Kertész, vars misantropi vänds inåt. Det är förebildligt, och det är förstås så det ska levas, livet – inåt.

I sitt skrivande gör Nydahl ofta så, vänder sig inåt, och använder sig själv som exempel. Det är oförställt skrivet. Nog finns det någon upprepning i hans resonemang, något som kan ha att göra med att texterna ger intryck av att vara tillkomna i olika perioder och sedan fogats ihop. Men ingen kan väl på allvar ifrågasätta situationens allvar, att vi står inför en bister tid. Säg så här: den värld vi lever i nu är inte densamma som för bara 20 år sedan. Blicka 20 år framåt –

Sägs då nya, sensationella saker om de utvalda författarna? Nja, men nu är det inte heller den typen av bok. Den fungerar mer som att peka ut en tänkbar inriktning. Där vi kan följa exempelvis Ernst Jüngers skogsvandringsideal. Nydahls metod är resonemangets, långt ifrån den påträngande megafonrösten som gör sig hörd i mycket av dagskritiken, där överordens tyranni råder, och därför innebär läsandet av honom mer en förnimmelse av att man befinner sig i ett samtal med honom. Det är också nyanserat och ärligt skrivet: med helt öppna kort. Avslutningsvis ställs frågan varför det saknas en svensk som i samtiden har den här funktionen att varna. Det vore lätt att säga att Nydahl själv uppfyller de kriterierna, men han är alldeles för blygsam för att själv ta plats. Men nog är det synd och skam att andra kandidater saknas, för det är få svenska författare som skriver om världen som den ser ut nu, även om det går att hysa hopp inför vad Negar Naseh kan åstadkomma.

Nydahl skriver rakt på sak, och han är förstås en väldigt bra och omdömesgill läsare när han väljer ut vad som kännetecknar de författare han skriver om. Så växlar han mellan konsten och livet, gör nedslag i hur världen ser ut omkring oss. Det är förstås ingen positiv eller optimistisk bild vi får. ”Life, to be sure, / Is nothing much to lose”, skrev poeten Housman under första världskriget. Poeter har aldrig fel, men jag skulle ändå vilja ifrågasätta de här raderna.  

Det här är namnen, Tommy Wieringa, Brombergs

En bra roman behöver inte vara outgrundlig, men det är till dess fördel om den åtminstone utmanar ens vanemässiga tänkande. Något Tommy Wieringa verkligen gör med Det här är namnen, som tar itu med samtidens stora flyktingfråga. Han förlägger sin berättelse till ett fiktivt östeuropeiskt land, sannolikt nära Ryssland. Polischefen Pontus Beg får ett fall med ett gäng flyktingar som har ett avhugget huvud i sitt bagage. Ingen är beredd att lätta på förlåten om det mord som uppenbarligen begåtts. Mer och mer blir Beg insnärjd i de asylsökandes liv.  

Wieringers roman utvecklas till en religiös diskussion kring skuld och förlåtelse. Flyktingarnas resa liknas vid de bibliska folkvandringarna. Minst tre typer av sökande bedrivs här: flyktingarnas väg mot nytt hemland, Begs utredning av mordfrågan, samt hans jakt efter en judisk identitet. Det är en utmanande roman på en så tungfotad stil att man ibland inbillar sig att den har skrivits av Dostojevskij. Även här diskuteras tidlösa frågor på ett tidlöst språk.  

Vad som gör hans roman så bra är inte helt glasklart, men jag tror det har att göra med det tålamod Wieringer visar: han litar helt enkelt på att läsaren ska följa med, även när tempot bromsas, när flyktingars tigande blir provocerande statiskt och odramatiskt. Stilen är registrerande, avvaktande, och med frustrerande långsamhet nystas sambanden mellan flyktingarna och Beg upp. Så har hans roman visat ett nytt sätt att tänka kring en högst aktuell fråga. Det är en roman som sjunker tungt och eftertryckligt ned i ens medvetande.  

(Också publicerad i Vi 6/2016)

Världens vackraste man, Lena Ackebo, Natur & Kultur

På slutet av 80-talet tillhörde Lena Ackebo de gudabenådade serietecknarna, som förgyllde åtminstone min vardag med knivskarp satir. Nu har hon ritat sin sista ruta, och gör liksom kollegan Martin Kellerman i höstas (Allt blir inget) – skriver en roman. Hennes debut Världens vackraste man sker när hon är 65 år gammal (rena junioren om man jämför med Sven Wollter, som nyss debuterade som 82-åring).

Handlingen är enkel: två systrar åker tillsammans till Mallorca. 64-åringen Mona, förtidspensionerad engelsklärare, och cirka tio år yngre Barbro, lyxhustru åt en läkare. De är ett par med vissa umgängesproblem, och de berättar vartannat kapitel om denna resa. Den vackra mannen från titeln är en engelsman som äger en restaurang på ön, och han och Mona blir plötsligt blixtförälskade, vilket får henne att undra om hon ska lämna sin tråkige man, pensionerad historielärare som bygger modelljärnväg dagarna i ända. ”Gör det gör det gör det!!!” teaterviskar nog varje läsare av den här drygt 400 sidor långa romanen.

Ackebo gör ungefär samma misstag som Kellerman. De uppfinner för få bärande karaktärer för en så här omfångsrik roman. Spänningen mellan Mona och Barbro är spännande, men alla övriga personer, inklusive snyggingen, blir statiska och endimensionella bifigurer. Båda skriver med en viss pladdrighet i stilen.

Ackebo lider också av en sällsynt välutvecklad redovisningsplikt, där vi får veta exakt allt hela tiden, inklusive varje rörelse och handling som ska återges och vad som där inryms. Man blir lätt åksjuk på kuppen när detaljer proppas utan urskiljning. Det är en alldeles för beskrivande prosa, där allt görs gång på gång på gång: Mona/Barbro köper vatten, bär väskor, tar på sig linne och trosor, somnar, beställer mat, dricker vin, grälar, laddar telefoner, ringer, och allt hamnar i en loop där skeendena avlöser varandra.   

Det är måhända en övertolkning, att serietecknaren inte riktigt har lämnat plats åt romanförfattaren. Det är en visuell stil som tyvärr inte riktigt duger. Sedan är väl reseskildringen i sig en rätt överskattad genre.

Tekniken med att återge historien ur bådas perspektiv är sällan lämplig. Å jo, jag fattar nog poängen, att vi ska förstå att man kan ha olika perspektiv, och det är lite roande första och kanske andra (men inte tredje eller artonde) gången vi lär oss att samma händelse ter sig olika beroende på vem som återger den. Speciellt när hela romanen utgår från att systrarna har olika uppfattningar om sina föräldrar, om pappan som drack och mamman som inte var rättvis.

Annars gillar jag nog den här lite mer än Kellermans, om man nu ska jämföra dem. Det finns gott om humoristiska partier, som när Barbro lånar en av Monas medtagna böcker (Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, lämpligt nog), och har synpunkter på valet av namn åt en av karaktärerna: ”Hugo Rask, vilket lustigt namn. Omodernt, sånt som gamla gubbar heter. Eller sagofigurer, nån dräng i Lönneberga, eller nån kompis till Pettson.” Eller ta Monas beskrivning av makens kompis: ”Det är en ganska tragisk figur, blek och tjock med missfärgade kläder, och jättetjockt krulligt, alldeles kritvitt hår. Han ser ut som en ogräddad semla. Utan lock.” Nog känns serietecknaren Acekbo igen där.  

Ackebo har bra blick för spelet mellan systrarna, och vet exakt vad som får dem att vantrivas. Det finns romaner som lite försynt viskar om att få bli filmatiserade; den här snarast skriker högröstat efter några riviga damer i huvudrollerna. Jag ser redan hur en filmproducent gnuggar händerna och googlar telefonnumren till Ewa Fröling och Gunilla Röör.     

Samlade dikter, Bodil Malmsten, Bonniers

Bodil Malmstens kompletta diktargärning finns nu tillgänglig. Där sägs mycket om Sverige de senaste 40 åren, med ett tilltal som inte åldrats nämnvärt.

Dikt som kommenterar samtiden riskerar att bli väldigt förlegad. Fortare än du hinner säga ”girlpower” är den daterad och antik. Bodil Malmsten gjorde som poet mycket för att skildra sin samtid, men lyckas förvånansvärt ofta undvika att låta dammig. Nu utkommer hennes Samlade dikter, inalles åtta diktsamlingar och fyra fristående dikter.

I Landet utan lov, långdikten som gavs ut 1991 skriver hon: ”Upplösningen i bilden maximal / Min stol ergonometrisk rullar undan / Jag flyter ut i alltihopa / Don’t cry for me Europa / Jag sätter allt mitt hopp till agent Cooper”. Även nu snackar vi om HD-skärmar, och hälsoministern talar om att sitta som blivit det nya att röka, och Europa har verkligen blivit en flytande plats för flyktingar. Agent Cooper? Alldeles nyss meddelades att tredje säsongen av Twin Peaks är färdiginspelad.

Vägen fram till positionen som folkkär poet var inte spikrak för Malmsten, som debuterade 1977 med Dvärgen Gustaf. Den enda förstadagsrecensionen avslutades med uppmaningen ”Glöm dvärgen Gustaf, han har aldrig funnits.” Nog finns uppenbara paralleller, både tematiska och språkliga, med Sonja Åkesson och Kristina Lugn, som ju båda är folkkära poeter. Språkligt är också Malmsten obesvärad, och nästan nonchalant i sitt tilltal. Vilket förstås är fullt medvetet, att det ska se så ansvarslöst ut.

Parallellt med det sorglösa tilltalet uppträder en sorg som görs större av att hanteras så lättsamt. I Nåd och onåd finns en av de enskilt starkaste dikterna jag har läst på svenska, som inleds så här: ”SORG en sådan sorg i centrum / Handla eller inte handla varje dag den andra lik / en sådan sorg  – / slit hjärtat ur mig / släng det i en frysdisk / En sådan sorg”. Det där hjärtat i frysdisken – oförglömligt! Och i en tidigare dikt erbjuder hon en bitter lärdom: ”Man ärver ingenting utom det här: / att man inget har & man ingen är”. Vägen till svenska folkets hjärta går genom svårmodet, men man skulle också kunna säga att den går genom just hjärtat, för det här är fullt ut skrivet med hjärtat. Och fortfarande bra poesi, trots att Oscar Wilde i en av sina dialoger hävdade att all dålig poesi har sitt ursprung i äkta känslor.       

När den första samlade utgåvan kom 1988 hade Malmsten strukit en fjärdedel av dikterna från debuten, och det är en utrensning som fortsätter här, med ett par dikter färre och några strofer borttagna – bland annat en om Per Ahlmarks vaselinmun. Vi får veta att hon har redigerat sina böcker till denna nya utgåva, ett arbete som lämnades oavslutat när hon dog 6 februari i år. Mest handlar det som sagt om att lämna kvar oönskade rader, samt att arbeta med en mer konsekvent kommatering, något som framför allt dikterna från de första samlingarna vinner på. Det har resulterat i en enhetlig bok, vars enda egentliga brist väl är att den saknar ett ordentligt register. Det kan bero på att hon inte är en poet där de enskilda dikterna är huvudsaken, att det i stället är helheten som är större än delarna. Man får väl lägga in ett bokmärke lite här och där, som jag gör på sid 206, där sorgdikten står.

Malmsten skriver med en språklig skärpa som påkallar uppmärksamhet och gör världen angelägen. Hon tänjer på orden och hittar nya samband, och låter rimord bli befriande oaser av nödvändig komisk lättnad. För grundackordet är mollstämt, och hon skriver ofta om den sorg som överrumplar människan när hon är som mest utsatt.

”Brinn för livet / och beskriv det”, skriver hon 1984. En formel som fångar en livsessens lika enkelt och självklart som två rader i en rocklåt, och det är också så man kan läsa hennes dikter – som sångtexter. Att det inte blev fler insatser framför mikrofonen än en ganska formidabel version av Evert Taubes ”Muren och böckerna” från 1990 är beklagligt, kanske rentav beklämmande. Redan 1989 skrev hon om ”hiphopungar”.

I dikterna samplar Malmsten fyllesånger, politiska marscher, Springsteen, reklamfraser, Dostojevskij. Hela boken inte med den eld jag har nu utgår från ett citat av Beckett och en Beckettfestival från Dublin. Men den är också en berättelse om övergrepp och sterilitet, om Louise och kusinen Stig, om kärlek och svek, om skam och slutgiltig befrielse.

På ett halsbrytande sätt rör sig Malmsten mellan olika tidsplan. Så också i en annan av sina starkaste enskilda diktsamlingar, Nefertiti i Berlin, om föräldraskap i nutid och dåtid. I boken sörjer en mor uppbrottet när barnet blir stor. I verkligheten är dottern Stefania en suveränt begåvad formgivare, som redan som 20-åring gjorde omslaget till moderns Paddan & branden, och även den här samlingsutgåvans genomskinliga plastfilm. När du öppnar boken möts du av pärmens insida som är fosforfärgad – mycket lämpligt då det är så mycket eld i hennes boktitlar: Damen, det brinner!, Paddan & branden, inte med den eld jag har nu. För att inte tala om hennes eldfärgade hår, som flitigt syntes i tv-program som ”Läslustan” i början av 90-talet.

Utan pardon skildrar Malmsten i sina dikter ett samhälle i förändring, i försämring. Det blir en liturgi över den enskilda människan, vår obotliga ensamhet i tillvaron. Omkring oss utförsäljningar och avregleringar och tidens jäktiga flykt. Hennes dikter blir som ett svalkande bad efter samtidshetsen. Eller en renande eld, och det är en eld som jag gärna uppsöker.

Som poet blir samhällskritiken vassare för varje bok hon skriver, och det är därför olyckligt att hon tystnade mellan 1993 och 2015. Under den perioden utkom först ett par romaner och sedermera ett knippe böcker som baserades på hennes blogg, samt inte minst mästerverket Priset på vatten i Finistère. Förra året utkom alltså hennes sista bok, Det här är hjärtat, och den ingår förstås här. En väldigt privat uppgörelse med döden, som hon tog emot på ett typiskt sätt för henne: med lika delar indignation som uppgivenhet.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/5 2016)

Ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt

Idag släpps Kents sista skiva, den trettonde i ordningen – om jag har räknat rätt. De missade chansen att släppa den förra fredagen, då det ju var fredag den 13:e. Sånt gör idioter …

Jag har ingen aning om hur bra eller dålig den är, och jag har lyssnat sporadiskt på Kent de senaste åren, jämfört med hur det var under slutet av 90-talet, men tycker att de redan på Vapen & Ammo-skivan polerade sönder sin själ. Allt har ett pris, tänk dig alltid för …

Men jag tror också att vi som gillar Kent alltid har skämts för det, att det är en beundran som är uppblandad med förakt, och att de som inte gillar Kent aldrig har förstått sig på det här. Att man aldrig lär sig aldrig läser det finstilta aldrig bryr sig aldrig slutar hata det man älskar att man kommer aldrig närmre än så. Hur patetiska vi var …

Nå – här är deras skivor i rätt ordning:

1 Röd (2009)

2 Verkligen (1996)

3 Du & jag döden (2005)

4 Hagnesta Hill (1999)

5 Isola (1997)

6 B-sidor 95-00 (2000)

7 Jag är inte rädd för mörkret (2012)

8 Kent (1995)

9 Tillbaka till samtiden (2007)

10 Vapen & ammunition (2002)

11 Tigerdrottningen (2014)

12 En plats i solen (2010)

Värdkroppen, Sevi Kumral, lbln press

Nyligen såg jag att en kändis utlovade en bok om sin barndom, jag tror det var hon som kallas Kakan, och jag tänkte spontant att vem fan är intresserad av någon annans barndom, ingen är intresserad av min, allra minst jag själv, för den var ändå inget att ha, varken god eller ond. Man får ta sig själv på stort allvar för att skriva en bok om sin barndom.

Ändå – det är precis vad poeten Sevi Kumral gör med sin bok Värdkroppen. Vi som inte känner till hennes namn behöver inte bli generade, för det är en debut, utgiven på lilla lbln press, som förra året utgav Paul Celans Andningsvändning. 

Sin barndom? Någons barndom är det hon skriver om. Och hon gör det till en historia som aldrig tidigare har berättats, trots att litteraturen inte direkt saknar barndomsskildringar.  (Vad jag menade när jag rantade mot Kakan är förstås att en barndom måste först bli litterär för att man ska kunna skildra den: mina minnen är ju fiktion, sådant måste man begripa.)

Vad är då det unika med Kumrals barndomsskildring? Tålamod, så kanske jag berättar. Det är ett sagostoff som delvis wailas fram. Ett diktjag med mandelögon åser med panisk blick ett ohyggligt skeende. Övergreppen som bara sker.

På ett språk fullt av tillkämpade sammansättningar, som för att illustrera det onaturliga som sker: ord som definitivt inte trivs ihop gestaltar onaturliga händelser. Fragmentariskt tecknas en bild av våldtäkter, graviditeter, självmordsförsök, sjukdomar, incest (?), droger – de obligatoriska drogerna, självordinerad lindring – tvångsmässigt knullande.

En hemsk uppväxt, om åsidosättandets mekanismer. Om att inte vara sedd, och när sedd endast i kraft av viljelöst offer. Det hemska kontrasteras med ett egensinnigt och nästan dråpligt bildspråk, ja man vill nästan säga ”bedårande”, energiskt och piggt, och det gör förstås det skildrade bara otäckare.

Litteraturen saknar inte heller direkt självskadeteende, men här är det mindre frågan om litterärt motiv, och mer frågan om nödvändighet, om det som är viktigt på riktigt och mindre frågan om bekräftelse. Kumral skriver hetsigt, dramatiskt, ungefär som livet självt:

Fjorton

Gallskrik i fornminneskorridorer som ekar:

”JagvilldöJagvilldöJagvilldö”

Fjorton,

som tabletterna i näven

Glada färger ska skänka befrielsemörker

Jag vet inte ens om det ska kallas dikt, det här, och det är förstå i sig inget kvalitetsbegrepp, men jag kan bara konstatera att jag dels blir ställd och dels överrumplad av innehållet. Tveklöst är det bra, men i så fall mindre på grund av språkinfallen och mer tack vare det modiga i hur innehållet behandlas. I hur begrepp som ”skärvänlighet” skär rätt in i mig som läsare, med den lilla förskjutningen som bokstaven ”s” åstadkommer – det för mig bästa exemplet på hur ett så mjukt ljud – s – kan bli så hårt.

För det finns ju innehåll, det bottnar, och det är det enda som räknas, i mycket högre grad än vad som har ”hänt på riktigt”, i vilken mån det finns estetisk täckning. Etik är en fråga om estetik, åtminstone när innehållet är så här avslöjande. Dikter är inte juridiska texter. Frågan lyder bara om det är övertygande eller inte.

Jag kan rekommendera boken till den som inte brukar gilla poesi, för det här är som sagt en så ovanlig behandling, av både språk och innehåll. Kumral beskriver en privat erfarenhet, men den är förstås större och mer strukturell än det som händer i verkligheten. Ungefär som Beyoncés ”Lemonade”, nog finns det något som har inträffat i hennes äktenskap, men det viktiga är hur erfarenheten ges andra proportioner på skivan som blir följden av det inträffade. Det är liksom här ett allmänt problem som diskuteras, något som avstyrker frågan ”är det sant?”

Den språkliga säkerheten skär sig alltså mot osäkerheten i diktjagets tillvaro, och även om jag ibland kan tycka att det på ett paradoxalt sätt är en tillgång med ett taffligt språk – som när det hemska ska skildras. Möjligen är Kumral lite för förtjust i lustiga sammansättningar och en del irriterande inordskursiveringar, som ”kärleksarmar”.

Men jag kan fördra sådant i en bok som alltså är så här övertygande. Den slår som ett fysiskt och bokstavligt slag rätt i magen, får mig att tappa luften för ett slag. Det är ursinne och sorg som dikterar villkoren och kämpar om herraväldet över hennes tonfall. Hela boken är en anklagelseakt, som också skildrar ambivalensen i att hata men vilja älska, eller vice versa att älska men vilja hata. Balansgången mellan dem, det är ju det som är livet.

Leoparden och Berättelser, Giuseppe Tomasi di Lampedusa, Bonniers

Leoparden hör till de klassiker som förmodligen fler har hört talas om än läst. Nyöversättningen av den ger fler chansen att läsa en briljant roman om överlevnad i förändringens tid.

En italiensk roman som blir en enorm världssuccé och når miljonupplagor. Författarens identitet är höljt i dunkel. Lätt, säger du: Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Jag säger: Giuseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden. Inte minst Viscontis filmatisering 1963 bidrog till romanens klassikerstatus.  

När den utkom 1958 var författaren okänd. Handböcker i litteraturvetenskap brukar nämna att han inte publicerat sig innan, men i sin ungdom var han en kort period litteraturkritiker i Genua. (Fast vem minns sådant?) Dessutom dog han året innan romanen publicerades, med ett par refuseringsbrev i fickan.

Förra svenska översättningen (av Eva Alexandersson) utkom 1960, och nu utkommer den tillsammans med fyra längre noveller, i Viveca Melanders strålande nyöversättning. Strålande, bland annat för att den behåller de semikolon som ger meningsbyggnaden ett majestätiskt rörelsemönster; ordvalet är dessutom både uppdaterat och mer varierat än i den förra översättningen.  

Romanen är en släktkrönika från Sicilien. Lampedusa var själv av adelssläkt, furste av Lampedusa och hertig av Parma. Hans huvudperson prinsen don Fabrizio baseras på hans farfars far, som tvingas se sin världsbild omdanas när Garibaldis trupper landstiger sommaren 1860. Men förändring sker inte lättvindigt på Sicilien.

Systersonen Tancredis förälskelse i den outsägligt vackra Angelica är romanens hjärta. Kring deras förestående äktenskap väver Lampedusa sina briljanta cynismer, som återges från Fabrizios skarpskurna ironiska sinnelag.

Hela romanen är klarsynt ironisk, och Lampedusa hade lärt sig åtskilligt från Prousts och Stendhals romankonst. En slarvig läsning skulle göra gällande att Lampedusa imiterar fransosernas stil, men sanningen är mer komplex. Han började skriva när han var 58 år gammal, och det är med en stil som bärs av det självförtroende som bara den mogne debutanten kan kosta på sig.

I början blir min okunskap kring Italiens enande 1861 påtaglig, men Lampedusa kommer till undsättning med pedagogiska resonemang. Sedan handlar romanen i mindre drag om storpolitik, och i betydligt högre grad om människans svårigheter att hantera förändring. Det blir en roman om överlevnad.

Det är ett ömsint och gripande porträtt av prinsen, hans pragmatiska inställning till de nya förhållandena. Lampedusa raljerar ömsint, och förenar föraktet med överseendet. Han skriver i skiljelinjen mellan passionens fyr och flamma och eftertankens aska. Här visas också att enda sättet att klara förändring är att anamma en låtgåmentalitet. Reformivrarna tröttnar ändå och blir i sinom tid lika konservativa själva.

Gripande är också prinsens åldrande och död, när han liknas vid en allt mer luggsliten leopard, och hur han svartsjukt betraktar Angelicas skönhet. Att äntligen få ta del av den omtalade Leoparden är att ge sig hän ett storartat läsäventyr.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/5 2016)

Poesins plats är här och nu

Var är poesins plats? I farstun, vill jag först svara lite surt, eftersom det ibland känns som att det är dit den har förpassats av marknadskrafterna. ”Ack” och ”ve” har väl poeterna suckat en rätt lång tid, men nu är det av mycket att döma slut med det. Med knutna nävar och med aktivism håller de unga svenska poeterna på att forma ett självförtroende av helt nytt slag. De unga poeterna skriver frejdigt fräckt och naivt nonchalant – men också väldigt bra.

Nya numret av 10-tal (#23/24 2016) är ett specialnummer ägnat ”Poesins plats”, och där ges generöst utrymme åt flera av dessa unga poeter, som valt eller tvingats välja andra uttrycksformer än att bli utgivna på de stora förlagen. Främst företräds de av busungarna Elis Burrau och Anna Axfors. Tillsammans bloggar de på Nöjesguiden under namnet ”Vi som aldrig skrev prosa”, och till det här numret har de skrivit dikter som är monstruöst bra.  

Det som görs bra här är att fånga upp det förlagen har missat, och flera av poeterna som skriver här har tidigare kunnat läsas i tidskrifter och på internet (Ett lysande namn, bland annat). Därför blir jag glad när jag här läser att bland andra Hanna Rajs Lundström och Axfors kommer att ge ut böcker på 10-tal inom kort.  

Är det en ny poesivåg, som redaktören Madeleine Grive skriver i sin optimistiska ledare? Det är svårt att säga emot henne, när det här numret så tydligt illustrerar den tesen, genom att innehålla så mycket starkt material. Inte bara genom den skrivna poesin, utan också genom en sektion hiphopartister. Poesins plats är ju också där, i Erik Lundins briljanta ordvändningar: ”ja minns när en polares farsa fick kängan / shuno ville va som dom med både veckopeng och fickpengar / fick nog och blev ficktjuv / för han aldrig fick pengar”.

Tyvärr kan jag inte riktigt dela Grives dystra utblick över dagstidningarnas bevakning av lyriken: ”Poesin har dessvärre fått en ytterst marginell plats idag på våra kultursidor.” Jönköpings-Posten har sedan våren 2014 satsat på en ambitiös lyrikbevakning. Det är därför du, om du läser kultursidan noggrant, redan känner till Elis Burrau, eftersom jag 22 mars recenserade hans debut Och vi fortsatte att göra någonting rörande, utgiven på det minimala förlaget CLP Works. Läser du Dagens Nyheter går du miste om Burrau.    

Varför läser jag själv poesi i stort sett dagligen? I det här tidskriftsnumret kan vi läsa Bruno K. Öijers tacktal när han fick Natur & Kulturs kulturpris i mars i år. Han kallar poesiskrivandet ”människans duell med Den Stora Tomheten”. Det finns ju människor som är nöjda ändå, som lever kompletta liv utan poesi.  

Varför läser jag till exempel och gillar nya poeter som Burrau och Axfors, eller Arazo Arif, som också är med i numret? De bidrar med en helt ny tillgänglighet. Hos de här nya poeterna finns inte mycket av gamla tiders profetiska siarblick, vilket inte hindrar att de säger väsentliga saker om samtiden och om oss. De här poeterna fångar livet som de är, och ingen gör det bättre än Anna Axfors: ”jag hade en period i livet då jag bara bar svarta kläder / därför vet jag inte vad jag ska ha för kläder i morgon, / allt är svart / När jag tittar ut genom fönstret ser jag ända bort till / svartklubbarna där jag brukade drömma”.

Som synes: en associationskonst, en lekfullhet, en balansgång mellan det banala och det exakta. En helt ny sorts poesi, och det kan kännas obekvämt och annorlunda. Jag förstår dig verkligen, du som tycker det här är knasigt och kanske farligt. För poesi ska vara sådan: med förmågan att förändra din världsbild.  

För var är poesins plats? I ögat, vill jag svara nu. I blicken – och för all del utblicken (10-tal ger också plats åt internationell poesi från Jamaica, Danmark, USA, Sydkorea, Irak). Det är ett sätt att förhålla sig till världen, och jag vet bara att den gör min värld mindre tom. Möjligen skulle jag överleva utan poesi, men jag vill inte ta den risken.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/5 2016)

Utvalda dagar, Walt Whitman, ellerströms

Våra dagars alla snorungesentreprenörer hittar sina förebilder hos de miljonstinna mäklarnas många månglare, men världen skulle bli en bättre plats om de i stället vände blicken mot Walt Whitman. Om du tycker det låter löjligt, tänk då på hur han helt på egen hand lanserade en karriär som Amerikas röst med boken Leaves of Grass (första men långt ifrån sista utgåvan utkom 1855). Inte nog med att han skrev boken och gjorde omslaget, och var med vid sättningen och tryckningen av den, han skrev också tre av de anonyma recensionerna som förbehållslöst hyllade den. Om inte det är entreprenöranda, då kan du ta dina sekelskiftesdrömmar med eftersökt läge och stoppa det på en oskön osökt plats.  

Utvalda dagar är en liten bok som ellerströms nu ger ut, där Gunnar Harding har översatt ett urval av Whitmans bok Specimen Days. Liksom så många andra förtjusande böcker är det en blandform som inte gärna låter sig genrebestämmas. Korta prosatexter, minnen, spontana infall – hugskott, kunde de kallas en gång i tiden. Att det är just Harding som översätter är i sig en välgärning, för det är verkligen ett möte mellan likar som inträffar här. Hardings förord är också en välskriven introduktion, men allra mest i hur tonfallet blir så passande.

För det är anspråkslösheten som är Whitmans signum, och den kommer till uttryck också i den svenska Harding har gett honom. Whitman gör ingen skillnad – han kan skriva om en döende soldat i inbördeskriget i en av texterna, och direkt i nästa porträttera presidenten, Abraham Lincoln, utan att förstora eller förminska.

Boken saknar sektioner, men tre spår kan följas. Dels inledande partier om tiden som reporter i New York (han träffar Edgar A. Poe vid ett tillfälle), och dels partier från inbördeskriget, och Whitmans tid som sjuksköterska åt dödligt sårade soldater. Samt avslutande texter från ålderdomen, naturskildringar. Allt är – ja, faktiskt – fullkomligt briljant. Och jag påminns om det sällsamma, att det är så lätt att glömma och förbigå Walt Whitman, men varje gång jag läser honom blir jag helt överrumplad av hur förbannat bra han är. (En period av mitt liv läste jag varje vår ”Song of Myself”, så jag borde ha lärt mig vid det här laget.)

Han är sinnebilden för det rörliga intellektet, den nyfikne människan. Konstnär? Ja, men bara indirekt. I första hand människa – medmänniska. Och det är därför jag tveklöst utnämner honom till den bästa förebilden. Han är en iakttagare – en som registrerar världen.

Han gör det med en förmåga att lyfta blicken, att se bortom ögonblicket. Det gör han också med en retorisk förmåga som är nästan oslagbar, som när han återger Lincolns död: ”Han lönnmördades – men unionen lönnmördades inte – ça ira! En faller, och en annan faller. Soldaten stupar, sjunker likt en våg – men oceanens vågsvall böljar evigt vidare. Döden utför sitt verk, utplånar hundratals, tusentals – president, general, kapten, menig – men nationen är odödlig.”

I de här texterna finns kärleken till den vanliga människan, ett uttryck som väl mest låter som en kliché eller något från Killing-gängets 90-tal, omöjligt att säga utan (trippel-)ironiska citattecken: ”den vanliga människan …” Men Whitman tar tillbaka uttrycket från hånarna. I kärleken till de robusta, icke-extraordinära människorna. Vi kan också påminna oss om att med undantag för sina egenhändigt skrivna recensioner blev Whitman utskrattad för Leaves of Grass, och tacka för det när han skrev så nytt, tog in vardagliga ämnen i något så högtidligt som Poesien. Whitman är spontanitetens diktare, även i dessa korta texter, som när han om naturen skriver sig fri från ”det gjutjärnsciviliserade livet”.  

Därför är jag så glad att det är Harding som översätter, en man med det rätta temperamentet för att syssla med sådant här. Harding är också en poet som det är lätt att underskatta och förbigå, men varje gång jag läser hans dikter blir jag nästan lika förvånad som när jag läser Whitman, över att det är så häpnadsväckande bra, och det i all sin enkelhet. För enkelhet är lätt att göra narr av, men naivitet och enkelhet är inga enkla saker.

Whitman har i de här korta texterna en helt oförställd röst, och den obekymrade inställningen till hur han uppfattas. Det är en bok som journalister borde läsa, men även andra där lyssnandet ingår i arbetsbeskrivningen. Ja, jag tänker på politiker här, för det spelar faktiskt ingen roll hur ofta de går ut offentligt och slår sig på bröstet och utnämner sig till särskilt goda lyssnare, för de åsyftar ändå något annat än det jag menar med en god lyssnare.

Öga mot öga med naturen, som Whitman bara låter sjunka in i sitt medvetande och göra sin verkan där. Det är en syn på naturen som också färgar av sig på hans estetiska uppfattning, och bildar en poetik: ”När den är som bäst liknar poesin vad som uppfattas av ett samspråk i skymningen mellan avlägsna eller dolda talande, av vilket vi endast fragmentariskt uppfattar sorlet. Vad som inte uppfattas är mycket mera – kanske själva huvudsaken.”

När Whitman skildrar världen visar han indirekt vad som gått förlorat med fotografiet och den rörliga bilden. Han förlitar sig på orden, på dess effekt, och med hjälp av saklighet når han desto större effekt. Orden blir ett sätt att kanalisera intrycken. Det sägs ha varit under första världskriget som uttrycket ”The first casualty of war is truth” myntades, men kolla då vad Whitman skrev redan i anslutningen till amerikanska inbördeskriget: ”det verkliga kriget kommer aldrig att hamna i historieböckerna”.

den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig, Skurups skrivarlinje/ellerströms

Ända sedan 1986 har Skurups skrivarlinje gett ut en årlig antologi med elevtexter. Jag gjorde ett gästspel som recensent för Jönköpings-Posten när 2004 års bok Isogon utkom, och minns starka bidrag av Camilla Öman, Helena Fagertun och Pontus Lindh. Några andra tidigare elever från Skurup heter Ida Börjel, Negar Naseh, Hanna Nordenhök, Andrzej Tichý.

Årets bok heter den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig, och min första reaktion är förstås att själv uppsöka ett träd att gömma mig bakom, för maken till sökt titel har jag sällan stött på. Hos många orutinerade författare finns ju en förmåga att överarbeta. Att skriva är hyvlandets konst, något som inte alla har förstått i den här samlingen. Det är som förväntat spretigt, mestadels prosa och poesi och ett minidrama, och så klart någon blandform också.

Ändå skulle jag vilja betona att det är förvånansvärt moget, eller åtminstone förhållandevis moget. Vad jag vill lyfta fram från de tjugo bidragen är i första hand de texter som avviker, som helt enkelt tar nya vägar.

Det gör Ylva Gripfelt i sitt absurda drama, om en vuxen och ett barn. Det är friskt skrivet, och oroande på ett sätt som inte är helt förutsägbart. Det finns också en tonträff i både den vuxnes och barnets repliker, som bådar gott.

Déa Solins dikter uppfattar jag först som alldeles för juvenila, men där finns ändå något spännande i hur hon lyckas ladda sexualitet och mord (inslag som inte direkt är överrepresenterade i samtidspoesin) med nya innebörder. Det är uppfinningsrikt skrivet, men jag undrar om hon ändå inte ska skippa poesin och ge sig på novellen, för det finns i de berättande inslagen något som behöver ta sig vidare ut ur dessa korta fragment.

Även Lisa Nyborg skriver dikter på ett fräckt sätt, men de känns mer flygfärdiga: ”facebookstatus (leta rätt på honom) / jag vill titta på film med min pojkvän ikväll / så jag undrar om någon kan rekommendera / en trevlig pojkvän”. Hon har också skrivit en vansinnigt rolig rimmad rant om poesi, en helsida värd att citeras i sin helhet, om du är fattig smyg in på något bibliotek och ryck ut den sidan (84) och bär den nära hjärtat.  

Bra dikter av ett mer konventionellt slag skriver David Zimmerman, om katastroftillstånd och om den bedräglighet som inte bara tillhör minnet också om själva tidens bedräglighet, att vi inte ens kan lita på den, att också tiden skapar sina egna fällor åt oss och att det är där de största sveken sker. Ett ämne han gärna får utveckla i ett större sammanhang.

Samt Alice Hedströms svit ”HOPPAS HÄNDERNA SOM HÅLLER ER NU ÄR TRYGGA”, något så ovanligt som en självmordsserie, där hon visar både mod och insikt i något av det svåraste att skriva om. Att hon vet hur det känns för människan som ställs inför situationen där det enda som hjälper är något som tar en bort från en värld där det alltid kan bli värre. Så här skriver bara den som vet något om döden, när hon skildrar en systers kropp på bårhuset: ”Det luktade kurragömma, här gömdes dödens likdoft med medel. Här täcktes det över. Här la människohanden sin stela salva över naturens rytm.”   

Carl William Ersgård har skrivit en udda fantasyvidrörd novell (som mer liknar utdrag ur en roman). Udda är också Ludwig Landström bryter också med den etablerade narrativa formen, låter den ge vika för något annorlunda. Också Jonathan Svantesson utmanar med sitt "upptäckta dokument", men innehållet har för mycket skit i sig. Är det bra? Vet inte. Att jag råkar betona poeterna mer än prosaisterna säger något om mig, eller säger något om den här boken.

I många av bidragen dricks det vin, en och annan drog intas, och så tittas det upp mot stjärnorna i förundran över människans litenhet inför världsalltet. Inte så värst originellt. Det är inte heller så originellt med titlar som ”ur sviten PERSEPHONE”, för de hittas alltid i debutantantologier och där hör de hemma. Alla ska väl inte heller bli författare – några är på god väg, några har inte lämnat stationen, som det heter i dikten. Det är också mitt intryck att de som lyckas oftare är de uthålliga än de med störst talang, så vad som händer med de jag nämnde som löftesrika är något för den eventuella framtiden att bestämma.   

För prosan gäller att liknelserna ibland blir för utstuderade, och i poesin blir metaforerna ibland för ansträngda. Det får väl förlåtas hos dessa relativa nybörjare, och kompenseras i några fall åtminstone av en typ av uppfinningsrikedom, som rentav kan vara avundsvärd. Inte heller hittar jag särdeles mycket av den befarade likriktningen eller den strömlinjeformade estetik som brukar anföras av skrivarskoleskeptikerna. I så fall beror det väl på att hela samhället lider av Idol-syndromet (tv-programmet), att det egna uttrycket helst ska slipas bort, bäddas in i anpassningsängslade täcken och göras gångbart och friktionsfritt. Detsamma gäller på arbetsplatser utanför kultursektorn.    

Nåväl, jag tycker ändå att fler kunde vara lika normbrytande och anarkistiska som Gripfelt, Solin, Nyborg, Zimmerman, Hedström. Inte för att det annorlunda är något självändamål, men för många av de som skriver prosa går i de mest upptrampade spåren – tyvärr också när de försöker skoja till det eller skriva sig bort från det invanda. Det är inte bara deras egna fel, för det har ju gjorts så mycket redan, och arma författare som kommer nu efter modernismen och yrvaket ser sig omkring i fåfänga försök att vara nyskapande.  

Det är en snygg bok, men jag saknar författarpresentationer. Nu blir eleverna onödigt anonyma, men tanken är väl att de ska verka i kraft av det skrivna. Något som inte riktigt alla lever upp till.