Varför
Roland Barthes? Och varför nu? Är det inte osedvanligt otidsenligt att vi bryr
oss om denne franske litteraturteoretiker (först) nu?
Outgrundliga
sägs vägarna vara – inget man betvivlar, då vi på kort tid fått se ett flertal
av Barthes titlar på svenska den senaste tiden. Kärlekens samtal återutgavs, i fylligare skick, av Modernista
nyligen, och samtidigt utkom på det nystartade förlaget Faethon den lilla boken
Textasen. Om textens njutningar, i
översättning av Daniel Pedersen.
Textasen. Årets både bästa och
sämsta titel. Sämst, såvida det inte bara är jag som i ordet läser text-asen,
och framför mig ser de kulturens asätare som var i ropet på 90-talet, när man
talade om kulturbrukare i dylika termer, som plundrare av det som skapats
(”culture vulture”). Fast nu är väl alla glada när någon orkar bry sig om att
ens ta till sig kultur: poesin lockar ju fler skrivande poeter än läsande
icke-poeter, och likaså verkar det vara inom bildkonsten, där var och varannan
människa verkar hålla på att måla tavlor, och pianots tangenter har bytts ut
mot datorns tangentbord för att trolla fram toner.
Nåväl.
Till boken hör ett sedvanligt verserat förord signerat Horace Engdahl, som ju
tidigare vittnat om sitt avund mot och sin förälskelse i Barthes stil (med en
nogsam poängtering att det inte rört sig om en homosexuell attraktion).
Njutning, indeed.
Det
hör till de vanliga uppfattningarna att litteraturvetare aldrig uppnår
konstnärens status. Barthes skulle väl vara ett undantag, tillsammans med
Harold Bloom och kanske någon till (Horace Engdahl springs to mind). Barthes skulle nog vara det stora undantaget, och
nog kan man läsa honom utan att vara överdrivet intresserad av litteraturteori.
Nä, jag uppfattar trots allt inte Barthes som särdeles teoretisk, utan mer som
en öppen och tillgänglig författare, som skriver direkt för mig.
Så
läser Engdahl också honom, som någon som frigör det fria läsandet, läsandet som
rent nöje (i Borges anda), där ingen plikt existerar, utan läsarens uppgift
blir att inhämta textens njutning – låta texten spilla sin njutning över sig.
Det är en konst som inte är harmlös, även om den urvattnade populärkulturen
försöker få oss att tro detta. Riktig konst – riktig litteratur – engagerar,
men river också upp ett sår hos läsaren. Därför har Barthes text neurosen som
sitt modus, och det må låta som en paradox när den utger sig handla om
njutning.
Men
njutningen – så mycket mer kortvarig än begäret – är hemsökt av vetskapen att
den lever på lånad tid. Det skapar negationer och ett elegiskt tonfall, som
bryts vackert mot de glädjefyllda insikterna. Det neurotiska blir ett
livsvillkor, textens livsvillkor, och för att använda en billig metafor: texten
rör sig som höjdhopparen, och ska helst vidröra ribban för att orsaka njutning
hos läsaren. Den text som inte får ribban att darra har misslyckats med att
skapa dramatik och nerv hos läsaren. Den tillrättalagda texten riskerar för
lite, och är ett fiasko – en flopp!
Han
är en våghalsig skribent. För att använda en annan bild, som ändå hör ihop med
dallret på ribban: texten ska söka efter friktion, för det är det som skapar
mening i en text. Den friktion som inte lyckas nå försoning, lösning, ett
avslut, det där som får den att skava. Bristen, som han talar om, och som gör
att estetik aldrig är ett ord som lånar ut sig till perfektionen, med betoning
på sprickorna. Med Leonard Cohens ord: ”There’s a crack in everything, that’s
where the light gets in”.
Det
Barthes pläderar för är en tolkning som lägger sig utanför ideologierna,
utanför den skolaktiga läsningens uppställda regler, med på förhand givna
förutsättningar. En nidbild, javisst. Hans tolkningar bestrider tankar som
tänks till punkt, utan nöjer sig med kommatecknet, det mer produktiva
skiljetecknet,
Barthes
har aforismen som stilideal, och hans formuleringskonst är vass. I de hårda
sanningar – de slipade sanningar – han levererar finns åtskilligt av halvt
suspekta tankegångar, liksom för att bevisa att det som tänks här är
subversivt. Det är en oupphörligt fascinerande bok, och i den mån något har
åldrats är det på sin plats, som en patina över en för länge sedan förlorad
tid. Han oroar och roar: akta dig, varnar han, för när du läser riskerar du att
arresteras av poliskonstapel politik och poliskonstapel psykoanalys – och ändå
kan han inte låta bli att liera sig med psykoanalysen.
Så
det är en halsbrytande bok, som du kan ha stor nytta av, länge. Barthes
jämförelser är oftast spännande och dråpliga, och oväntade, och när han
använder snårig terminologi är det för att den är nödvändig: det är tydlighet
han eftersträvar (och finner). Vad han gör är att med sin egen text illustrera
själva essensen i läsningen: att ta sig an texten, att ta sig friheter med den.
Både skändliga och lovvärda friheter. Enligt Barthes styrs litteraturkritiken
av strategi, av taktiska avväganden. Hans motgift lyder: den frivilliga
läsningen, den som sjappar från förklaringarna och därför aldrig låter
njutningen fly sin kos.
En
läsning där ordningen sätts ur spel, där det inte finns något ”Läsningens ABC”
därför att du måste stava det som ”Läsningens KUL” eller ”Läsningens FRI”: ”Det
som jag uppskattar i en berättelse är alltså inte direkt dess innehåll eller
struktur utan snarare de rispor jag åsamkar dess vackra yta: jag springer, jag
hoppar, jag höjer huvudet, jag dyker ned igen. Det har ingenting att göra med
de djupa revor vällustens text inpräntar i själva språket och inte i läsningens
enkla temporalitet.”
Ändå
finns det på något märkligt sätt en ofrånkomlig struktur i denna bok: en
konsekvens i tänkandet som gör att du hela tiden landar i välkommen terräng,
som om Barthes själv gör sig besväret att hjälpa dig fram. De paradoxer som han
uppfinner närmar sig varandra (friktionen), som om det skapas en ny definition
av paradoxen, ungefär som när du ska förhålla dig till ironin, ett begrepp som
ständigt måste omprövas. Hans tankar ser bara fladdriga ut på ytan – skärskådar
du dem upptäcker du att han får allt att hänga ihop, och det är så imponerande
gjort. Så klarsynt gjort. Skrivet i medvetenhet om farorna, och jag är också
imponerad av Pedersens översättning, som verkligen får svenskan att lyfta.
Till
boken hör också Lydia Wistisiens initierade efterord, även om jag retar mig
lite på en del förenklingar, som resonemanget om Barthes bok som en skrivbar
text, att han överlämnar den till läsarens delaktighet, att vi som läsare också
blir skrivare – ingen märkvärdig tanke, utan den finns väl hos Almquist, och är
en ganska generell romantisk tanke. Desto mer övertygande att ta upp och betona
Barthes mer subversiva idé om läsningen som just subversiv: det lustfyllda blir
en motståndshandling. Ja, för den som läser tar ju avstånd från nyttigheten,
men också från konkurrensen och tävlingsmentaliteten.
Här
slutar jag skriva den här texten, inte för att det saknas ytterligare
infallsvinklar till Barthes text – en bok som öppnar nya sidor varje gång du
slår upp den – utan för att jag befarar att du som läsare är på väg att lämna
mig, på väg att göra slag i saken för att få tag på Textasen och det gör du förbannat rätt i. (Det har varit så oerhört
lätt att skriva just den här texten: inte enkelt, men lätt, och jag har aldrig
skrivit så snabbt heller, som om jag själv jagats på det där neurotiska viset,
i vissheten att även detta – skrivandet av den text du nu har läst – har ett
(slags) slut,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.