Vi
känner Ulf Karl Olov Nilsson som UKON, en snillrik poet som skriver på tvären. Glömskans bibliotek är en essä där han vänder
sig mot sitt andra gebit – psykologin. Ett möte mellan litteratur och sjukdom. Med
rejält på fötterna tar han sig an några inriktningar, som demensen, lobotomins
historia, drömtydningen. I kapitlet om demensen ställs den farliga frågan: vad
är minnet bra för? Nilsson gör också en utredning kring konstens frihet, och
det är spännande att ta del av funderingar kring hur en litteratur som
gestaltar fallbeskrivningar kunde te sig, om den då skulle vara fullständigt
bokstavlig. Det är underhållande läsning, samtidigt som det är en bok som dras
med några tydliga problem.
Till
dessa hör svårigheten att föra resonemangen i mål. Det är gott om fascinerande
tankar som tyvärr inte riktigt tas till vara. Ett annat problem är att Nilssons
prosa är fyrkantigare än den poesi UKON skriver, som nästan alltid är fyndig
och blixtrande. Här störs jag av ett förnumstigt tilltal, och något som gränsar
till självgodhet. Jag måste ändå tillstå att det är en bok som framkallar
originella idéer, och det hör inte till vanligheterna.
(Också
publicerad i Vi 3/2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.