Jevgenij Sokolov, Serge Gainsbourg, Bucket List Books

I dag 2 mars är det 25 år sedan artisten Serge Gainsbourg dog. Vi känner honom främst som profilstark sångare, en skandalartist som stundtals var en genialisk låtskrivare bakom fantastiska låtar som Brigitte Bardot-duetten ”Bonnie & Clyde” och Jane Birkin-duetten ”Je t’aime … moi non plus”, samt duetten med trettonåriga dottern Charlotte, ”Lemon Incest”, och faktiskt en del till.

Inte illa pinkat, kan tyckas. Han gav också ut romanen Jevgenij Sokolov 1980, men den är knappast lika känd. Nu ges den ut i Jenny Högströms översättning i Bucket List Books sparsmakade utgivning – formgivningen liknar förra årets Simone de Beauvoir-bok Misstag i Moskva. Den var ett mästerverk, medan det här nog får föras till bagatellkontot.

Vilket inte bara är till dess nackdel. Det är en kortroman, som nog kan vara nog så utmattande att läsa. Den börjar i det vulgära – med fisar, och fortsätter … ja, i helt samma spår. Det är ett ode till brakskitarna, helt enkelt. Konstnären Jevgenij Sokolov har ända sedan barnåren varit pruttinkontinent, och vi får följa honom genom en besvärlig stolgång, förlåt skolgång, fram till ögonblicket då han upptäcker att han kan utnyttja det estetiskt. Han lär sig tämja fisarna för att göra sin konst mer uttrycksfull.

Gainsbourg skriver frenetiskt, med rätt stor nyansrikedom, faktiskt, i detta lite uttjatade ämne. Det är kanske passande högläsning på studentikosa sammanhang. Är det roligt? Det är ju en fråga om vilken slags humor man har. Samuel Beckett roades av liknande saker, men själv är jag väl lite för avvaktande mot fjärtandets humoristiska aspekter. Det är knappast fint, utan mer en attack mot det finsmakade.

Det är ju i Gainsbourgs anda, för jag tror inte ens Lars von Trier hittills lyckats provocera lika starkt som Gainsbourg gjorde med ”Lemon Incest”. Det är en monologisk roman, där det är svårt att värja sig mot de ständiga väderspänningsreferenserna. John Waters skapade luktfilmen med Polyester, men jag är väldigt tacksam över att få slippa en luktroman byggd på denna bok. Prosan är smått hämningslös, något som i sig kan vara befriande. (Även Rabelais läser man ju helst i mindre proportioner.)

Gainsbourg skapar kaskader av smålistiga bilder, och det är ju som sagt nyanserat och varierat. Symboliken är svår att missa: konstnären som skapar med sitt rövhål. Jo, Birthday Party-basisten Tracey Pew hävdade ju att rockmusiken kommer att ihågkommas som kulturens anus – nu skapade Gainsbourg bara stundtals rock (på en av sina reggaeskivor finns ju låten med samma namn som denna roman, en låt vars text består av rökare). Här tillåts konstnären slå tillbaka mot kritiken med hjälp av stinkbomber, och så att säga fisa kritikerna i ansiktet. Säkert en välkommen känsla för artisten.    

Men det är också en oerhört sorglig roman om en oerhört sorglig människa, och även om jag äcklas av innehållet kan jag inte låta bli att bli berörd av stackars Sokolovs öde, och tycka synd om honom för att han fått ett sådant skitliv. Så ledsamt det är, ändå.