Den
danska poeten Theis Ørntofts genombrottsbok finns nu på svenska. Det är en
makalöst bra bok som fångar tidsandan och skildrar världens sönderfall med ett
skevt leende i mungipan.
Det
är sällsynt att poesin lyckas med sitt horatiska Carpe Diem, så som rockmusiken
ofta gör: du vet, känslan av att just här och just nu är det du lyssnar på det
viktigaste som existerar. Men till undantagen hör danske Theis Ørntoft.
För
två år sedan gav han ut Digte 2014,
och den har nu översatts av Victor Malm. Möjligen borde den heta Dikter 2016, men nu blev det alltså det
ordagranna Dikter 2014. Titeln kan
kvitta, för det är fortfarande dikter som fångar nuet, och utspelar sig exakt
nu när du läser dem.
Det
är en bok som påminner om vad poesi är: den rena och oförfalskade äktheten. Ett
falskt tonfall avslöjar sig direkt, och det är värt att tänka på när du läser
dikt som du känner att det där kan väl vem som helst skriva. För nä, det är
svårt att hitta det där äkta tonfallet, och desto mer glädjande när någon
lyckas, så som Ørntoft gör här.
Det
rör sig om privat dikt, där han redogör för vardagen, med medicinering,
namngivna kompisar, konsertbesök, fester, tristess …. Desperation och hudlöshet
genomsyrar medvetandet, i en spännande mix grundad av en slags naivitetens
cynism. Metaforerna växlar blixtsnabbt mellan abstraktion och konkretisering.
Poeten/diktjaget
vågar blotta sig. Kring honom rasar samhället ihop, och det är som en
kapplöpning om vem som ska stupa först. Dikterna blir ett enda rop på hjälp,
både på individnivå och på samhällelig nivå. Pessimistiskt? Ja, men också
roligt, och även egensinnigt och genialiskt.
Det
är svårt att göra denna rika och berikande poesi rättvisa med futtiga citat,
men följande kanske ger en liten inblick: ”mina barn ska då inte växa upp,
säger jag / de ska växa bort, långt bort, vågrätt / in genom översvämmade
koordinatsystem / och ut över subjektivitetens gränser […] tack för trafikolyckor,
medicin och förluster, små förluster / utan er skulle jag inte vara den jag är
/ en sexfilig väg av bakterier och trauman / till och från denna sinnessjuka
minut”.
Något
avgörande håller onekligen på att hända med samtidspoesin, där så många yngre
poeter (Ørntoft är född 1984) håller på att bryta loss poesin från de bekanta
formerna. Det är som om de tar den lite blaserade poesin ut ur sitt
elfenbenstorn och leder den ut rätt i gatan.
Det sker med ett slags ouppfostrat tilltal. Ørntoft gör med denna exceptionella bok något lika epokgörande som landsmannen Michael Strunge gjorde på 80-talet: fångar nutidskänslan. Åtminstone uppfångar jag uttrycket ”niggerröst” som en allusion till Strunges två Nigger-böcker 1982 och 1983.
Här
står vi, säger diktjaget, med en fot på marken och den andra på väg upp mot
himlavalven, och det är så himla spännande att vara med om dessa vardagliga
visioner.
Det är också en bok som hade lämpat sig väl för vita duken, och jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att diktsamlingar så sällan blir filmatiserade. Det här kunde bli en film som säger mer om vår samtid än tusen om kommissarie Beck.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 12/3 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.