Textasen. Om textens njutningar, Roland Barthes, Faethon

Varför Roland Barthes? Och varför nu? Är det inte osedvanligt otidsenligt att vi bryr oss om denne franske litteraturteoretiker (först) nu?

Outgrundliga sägs vägarna vara – inget man betvivlar, då vi på kort tid fått se ett flertal av Barthes titlar på svenska den senaste tiden. Kärlekens samtal återutgavs, i fylligare skick, av Modernista nyligen, och samtidigt utkom på det nystartade förlaget Faethon den lilla boken Textasen. Om textens njutningar, i översättning av Daniel Pedersen.

Textasen. Årets både bästa och sämsta titel. Sämst, såvida det inte bara är jag som i ordet läser text-asen, och framför mig ser de kulturens asätare som var i ropet på 90-talet, när man talade om kulturbrukare i dylika termer, som plundrare av det som skapats (”culture vulture”). Fast nu är väl alla glada när någon orkar bry sig om att ens ta till sig kultur: poesin lockar ju fler skrivande poeter än läsande icke-poeter, och likaså verkar det vara inom bildkonsten, där var och varannan människa verkar hålla på att måla tavlor, och pianots tangenter har bytts ut mot datorns tangentbord för att trolla fram toner.

Nåväl. Till boken hör ett sedvanligt verserat förord signerat Horace Engdahl, som ju tidigare vittnat om sitt avund mot och sin förälskelse i Barthes stil (med en nogsam poängtering att det inte rört sig om en homosexuell attraktion). Njutning, indeed.  

Det hör till de vanliga uppfattningarna att litteraturvetare aldrig uppnår konstnärens status. Barthes skulle väl vara ett undantag, tillsammans med Harold Bloom och kanske någon till (Horace Engdahl springs to mind). Barthes skulle nog vara det stora undantaget, och nog kan man läsa honom utan att vara överdrivet intresserad av litteraturteori. Nä, jag uppfattar trots allt inte Barthes som särdeles teoretisk, utan mer som en öppen och tillgänglig författare, som skriver direkt för mig.

Så läser Engdahl också honom, som någon som frigör det fria läsandet, läsandet som rent nöje (i Borges anda), där ingen plikt existerar, utan läsarens uppgift blir att inhämta textens njutning – låta texten spilla sin njutning över sig. Det är en konst som inte är harmlös, även om den urvattnade populärkulturen försöker få oss att tro detta. Riktig konst – riktig litteratur – engagerar, men river också upp ett sår hos läsaren. Därför har Barthes text neurosen som sitt modus, och det må låta som en paradox när den utger sig handla om njutning.

Men njutningen – så mycket mer kortvarig än begäret – är hemsökt av vetskapen att den lever på lånad tid. Det skapar negationer och ett elegiskt tonfall, som bryts vackert mot de glädjefyllda insikterna. Det neurotiska blir ett livsvillkor, textens livsvillkor, och för att använda en billig metafor: texten rör sig som höjdhopparen, och ska helst vidröra ribban för att orsaka njutning hos läsaren. Den text som inte får ribban att darra har misslyckats med att skapa dramatik och nerv hos läsaren. Den tillrättalagda texten riskerar för lite, och är ett fiasko – en flopp!   

Han är en våghalsig skribent. För att använda en annan bild, som ändå hör ihop med dallret på ribban: texten ska söka efter friktion, för det är det som skapar mening i en text. Den friktion som inte lyckas nå försoning, lösning, ett avslut, det där som får den att skava. Bristen, som han talar om, och som gör att estetik aldrig är ett ord som lånar ut sig till perfektionen, med betoning på sprickorna. Med Leonard Cohens ord: ”There’s a crack in everything, that’s where the light gets in”.  

Det Barthes pläderar för är en tolkning som lägger sig utanför ideologierna, utanför den skolaktiga läsningens uppställda regler, med på förhand givna förutsättningar. En nidbild, javisst. Hans tolkningar bestrider tankar som tänks till punkt, utan nöjer sig med kommatecknet, det mer produktiva skiljetecknet, 

Barthes har aforismen som stilideal, och hans formuleringskonst är vass. I de hårda sanningar – de slipade sanningar – han levererar finns åtskilligt av halvt suspekta tankegångar, liksom för att bevisa att det som tänks här är subversivt. Det är en oupphörligt fascinerande bok, och i den mån något har åldrats är det på sin plats, som en patina över en för länge sedan förlorad tid. Han oroar och roar: akta dig, varnar han, för när du läser riskerar du att arresteras av poliskonstapel politik och poliskonstapel psykoanalys – och ändå kan han inte låta bli att liera sig med psykoanalysen.    

Så det är en halsbrytande bok, som du kan ha stor nytta av, länge. Barthes jämförelser är oftast spännande och dråpliga, och oväntade, och när han använder snårig terminologi är det för att den är nödvändig: det är tydlighet han eftersträvar (och finner). Vad han gör är att med sin egen text illustrera själva essensen i läsningen: att ta sig an texten, att ta sig friheter med den. Både skändliga och lovvärda friheter. Enligt Barthes styrs litteraturkritiken av strategi, av taktiska avväganden. Hans motgift lyder: den frivilliga läsningen, den som sjappar från förklaringarna och därför aldrig låter njutningen fly sin kos.

En läsning där ordningen sätts ur spel, där det inte finns något ”Läsningens ABC” därför att du måste stava det som ”Läsningens KUL” eller ”Läsningens FRI”: ”Det som jag uppskattar i en berättelse är alltså inte direkt dess innehåll eller struktur utan snarare de rispor jag åsamkar dess vackra yta: jag springer, jag hoppar, jag höjer huvudet, jag dyker ned igen. Det har ingenting att göra med de djupa revor vällustens text inpräntar i själva språket och inte i läsningens enkla temporalitet.”  

Ändå finns det på något märkligt sätt en ofrånkomlig struktur i denna bok: en konsekvens i tänkandet som gör att du hela tiden landar i välkommen terräng, som om Barthes själv gör sig besväret att hjälpa dig fram. De paradoxer som han uppfinner närmar sig varandra (friktionen), som om det skapas en ny definition av paradoxen, ungefär som när du ska förhålla dig till ironin, ett begrepp som ständigt måste omprövas. Hans tankar ser bara fladdriga ut på ytan – skärskådar du dem upptäcker du att han får allt att hänga ihop, och det är så imponerande gjort. Så klarsynt gjort. Skrivet i medvetenhet om farorna, och jag är också imponerad av Pedersens översättning, som verkligen får svenskan att lyfta.

Till boken hör också Lydia Wistisiens initierade efterord, även om jag retar mig lite på en del förenklingar, som resonemanget om Barthes bok som en skrivbar text, att han överlämnar den till läsarens delaktighet, att vi som läsare också blir skrivare – ingen märkvärdig tanke, utan den finns väl hos Almquist, och är en ganska generell romantisk tanke. Desto mer övertygande att ta upp och betona Barthes mer subversiva idé om läsningen som just subversiv: det lustfyllda blir en motståndshandling. Ja, för den som läser tar ju avstånd från nyttigheten, men också från konkurrensen och tävlingsmentaliteten.  

Här slutar jag skriva den här texten, inte för att det saknas ytterligare infallsvinklar till Barthes text – en bok som öppnar nya sidor varje gång du slår upp den – utan för att jag befarar att du som läsare är på väg att lämna mig, på väg att göra slag i saken för att få tag på Textasen och det gör du förbannat rätt i. (Det har varit så oerhört lätt att skriva just den här texten: inte enkelt, men lätt, och jag har aldrig skrivit så snabbt heller, som om jag själv jagats på det där neurotiska viset, i vissheten att även detta – skrivandet av den text du nu har läst – har ett (slags) slut,