En
valhänt 48-åring vid namn Roar joggar i skogen. Det går så där. Han får blåsor
på fötterna, och träffar en mer förslagen kvinna, och tillsammans tar de
betäckning från dåligt väder i ett vindskydd. Mobilerna saknar täckning. De
kommer varandra nära. En historia berättas – möjligen kvinnans. Kortvariga
anställningar, boende i kollektiv, förälskelse. Så småningom träffar de några
skumma barn, som berättar att författaren är död, kvävd till döds av en
hårnål.
Det
är en odramatisk historia danska Helle Helle har skrivit. Vad som får den att
leva är den besynnerliga, skeva stilen. De oväntade orden som får den invaggade
säkerheten att drabbas av ovisshetens påtryckningar. Det är en kort, konsekvent
skriven roman som visar vad litteraturen bör syssla med: undersökningar. I det
här fallet bland annat av vad en identitet är. Helles svar är märkligt, och
långt ifrån glasklart. Men medan jag vädrar frustrationen blir jag samtidigt
munter, och tacksam över att det finns författare som gör just detta: ger mig
fruktbara frågor att sysselsätta mig med.
(Också
publicerad i Vi 4/2016)
Vem som än gjort omslaget, så var det fint och till synes mycket passande.
SvaraRaderaJa, verkligen!
SvaraRadera