De bästa har fallit, Katja Perat, Rámus

Slovenska poeten Katja Perat fick ett genombrott med sin debutdiktsamling. Den försöker kritisera litteraturhistorien, utan att ha något på sina egna fötter. 

Hösten 2014 begick Lidija Praizovic i en infam recension i Aftonbladet ett fadersmord på poeten Charles Baudelaire, som fick sina fiskar varma enbart i egenskap av att vara vit, privilegierad heterosexuell man. Det har blivit en vanlig strategi inom nutidskritiken: att ställa forna tiders författare till svars för att de inte följer de nutida överenskommelserna.

Så när jag redan tidigt i Katja Perats diktsamling De bästa har fallit ser namnet Baudelaire oroas jag: vad ska hon ställa till med nu? Dock låter hon honom i stort sett vara, men sätter huggtänderna i några andra äldre författare.  

Det blir en tämligen uddlös samhällskritik med sådana metoder. Perat har uppmärksammats i sitt slovenska hemland för ett kaxigt och respektlöst tilltal, men jag blir inte så värst imponerad av dikterna i den här tunna boken. Den som vill kritisera bör göra det med konstruktiva metoder.  

Den dialog hon ger sig in i med litteraturhistorien upplever jag som lite sökt. Det kan ha att göra med det avmätta tonfallet. Tips till den som vill provocera: tänk bort provokationen, och säg bara det du vill säga. När du börjar spekulera i hur det ska uppfattas, då hinner måltavlan sätta upp sin gard.

Det jag stör mig på är enskildheter, plattheten i uttrycket, men också att Perat inte kommer med något nytt. Det jag söker i poesin är något som pekar ut det som ligger bortom det uppenbara. Jag kan inte riktigt hitta det i dikter som raljerar över sorgsna poeter, utebliven publik på uppläsningar, eller klagomål på att hon är en dålig poet. En missklädsam självironi, speciellt när det är dåligt på riktigt.

Dikterna utmärks av en viss lojhet: ”Det är viktigt att komma ihåg / Att pojkar i vita sneakers blir eld och lågor över saker på ett sätt / Som endast pojkar i vita sneakers kan bli eld och lågor på. / Precis tillräckligt / För att påminna er om att begynnelsen inte var ordet, / Utan något mycket mer obegripligt.” Vad ska jag göra med rader som dessa?

Som helhet störs jag av att så många dikter uppvisar synliga sömmar, som om det inte finns någon tanke bakom hur de är hopsydda. Det är trist, för jag vill så gärna att det ska vara bra: översatt samtida poesi kan vi inte få för mycket av. Trodde jag.

Problemet med Praizovics kritik av Baudelaire var ju att hon läste enbart i syfte att bli irriterad, ungefär som när Maria Sveland i ETC nyligen på helt felaktiga grunder anklagade Leif GW Persson för att ägna sig åt mansplaining. Perat verkar tyvärr läsa litteraturhistorien som fan läser Bibeln.

Så även om Baudelaire kommer undan den här gången blir Allen Ginsberg föremål för hennes på förhand bestämda sura läsning. ”Dra åt helvete, Ginsberg”, skriver hon. Det är så tröttsamt. Ginsbergs ”Howl” är ju en sensationellt levande dikt, som Perats De bästa har fallit förhåller sig inför som en däst tamkatt till en hungrig tiger. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/3 2016)