Danska
Maja Lee Langvad har skrivit en arg bok om adoption. Den berättar om världens
orättvisa på ett så drabbande sätt att jag måste lägga ifrån mig boken då och
då.
Hur
ska jag kunna summera mina intryck av Maja Lee Langvads Hon är arg? Jag försöker förgäves ta betäckning från de vredens
dyningar som sköljer över mig under läsningen. Kanske danskans originaltitel Hun er vred täcker känslan bättre: vrede
är något annat än att vara arg.
Varje
mening i denna rätt långa bok – som placerar sig mittemellan poesi och
sociologi – inleds med anaforen ”Hon är arg”. Det är inte helt lätt att
beskriva hur utmattande det är att läsa den. Många gånger lägger jag boken åt
sidan, ibland med en uppgiven gest, ibland upprörd, ibland bara trött.
Vad
som skildras är hur Lee Langvad uppfattar tillvaron som adopterad från Sydkorea
och uppvuxen i Danmark. Hon bosätter sig i Seoul. Hon är arg på sin biologiska
mamma. Hon är arg på sin adoptivmamma. Hon är arg på sig själv. Hon är arg för
att hon är arg.
Ungefär
så kan boken sammanfattas: hon växlar position från att vara arg på ett
individuellt plan till ett allmänt plan. Här formuleras en kritik av det
berättigade slaget. Hon ser adoptionerna som en industri, som en cynisk del av
kapitalismen, något som kan orsaka oläkliga sår och trauman.
Där
blir det en kontroversiell bok, men nog måste ämnet kunna diskuteras, och för
mig som saknar egna erfarenheter av adoption blir boken en lika viktig och
känslostark ögonöppnare som Sofia Rapp Johanssons Silverfisken från 2007 var, när det gällde sexuella övergrepp i
fosterfamiljer. Det är en individuell erfarenhet som skildras, men här finns
insikter som borde vara angelägna för alla som intresserar sig för ämnen som
integration och tillhörighet.
Ser
man Lee Langvads projekt som en del av något större demonstrerar den världens
orättvisa. Det är en slump om du råkar vara född i Skandinavien, så inbilla dig
inte att vithetsnormen och dina medfödda privilegier går obemärkta förbi. I
detaljer som Lee Langvads tjocka hår som adoptivmamman klagar på när hon
dammsög där hemma gör sig vardagsrasismen påmind.
Men
boken visar också att ilska är något som aldrig går över, som strikt talat inte
kan bearbetas. Den kräver bara mer och mer och mer, och i boken riskerar också
Lee Langvads utrop ”Hon är arg” att urvattnas till sist. Att läsa boken blir
som att lyssna på ett tjatigt barn som aldrig aldrig ger upp.
Ändå
visar Lee Langvad vad riktig litteratur kan åstadkomma när den görs större än
sina enskilda delar. Det här är så storartat att jag blir alldeles matt.
Helheten är enorm, och när jag efter de många pauserna är färdig med läsningen
tycker jag att vreden har gjorts förståelig. Jag begriper, inbillar jag mig, avvisandets
konsekvenser.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 29/3 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.