Den
amerikanska författaren Jenny Offill har skrivit en överlevnadsguide till
otrohet. Den är intelligent och rolig, och 100-procentigt realistisk.
Vad
gör en bok speciell? Jag brukar önska överraskningar: en författare som friar
till det oförutsägbara (och får ett löftesrikt ”ja” till svar!), som ställer
upp förutsättningar och river ned dem, som ger mig nya insikter och – ja, något
att grubbla på.
Avd. för grubblerier heter en av dessa
speciella böcker, skriven av Jenny Offill. En bok som befinner sig i det
gränslösa tillståndet mellan roman och essä. Det är ett levnadsförlopp som
skildras, där vi mitt i berättelsen är med om en katastrof. Kvinnans äktenskap
går itu när maken är otrogen.
Hur
ska den erfarenheten hanteras? Som ett olösligt problem, kanske. Kvinnan går
igenom alla tänkbara faser efter upptäckten. Med den skillnaden att såret inte läker.
Hon måste försonas med den vissheten, att det inte finns något som heter ”att
gå vidare”. Man kan bara glida ifrån och tillbaka.
Det
är en opraktisk kvinna, på kant med tillvaron. På ett märkligt sätt är hon både
förnuftig och irrationell. Hon har för många år sedan gett ut en bok, och har
som mål att bli ett ”konstnärsmonster”; arbetsbeskrivningen liknar
kulturmannens sysslor. När paret får ett barn beskrivs dess ”skeppsbrutna”
uppsyn. En formulering som hintar om det kaos som senare ska komma.
Hennes
bild av kärleken kan påminna om Michael Gondrys fantastiska film Eternal Sunshine of the Spotless Mind,
som ju lånade titeln från dikten ”Eloisa to Abelard” av Alexander Pope. Offill
tar hjälp av poeter som Keats, Ovidius, Rilke och John Berryman, liksom filosofer
som Kant och Simone Weil, för att på något sätt förstå.
Inte
bara kärleken ska förstås, utan livet, hela existensen. Det låter ambitiöst,
och i mindre känsliga händer kunde det ha blivit pretentiöst. Men jag uppfattar
det bara otvunget och självklart när Offill gör det. Däremot är det en
intelligent, excentrisk och skarp bok: tänk Lena Andersson och öka temperaturen
några grader. Tankarna presenteras med en halsbrytande finess.
Offills
bok är skriven i korta stycken. Den är ofta bitsk, dråplig, och lika underbart
självironisk som Woody Allen, när han senast var rolig (för typ 35 år sedan).
Här blir den bedragna kvinnan varken offer eller martyr, utan en kvinna som för
sin kamp i det tysta. En fullt levande människa.
Associationsbanorna
är säregna, och till den som försöker hitta en röd tråd i den här intrigen
säger jag bara: lycka till! Det som går förlorat i stringens vinns i realistisk
procentsats. Sällan har jag väl läst en bok som gestaltar tankarnas vingliga
färd på ett så verklighetsnära sätt. Tankar som fladdrar och ibland landar
snett och ibland landar på ställen som ger häpnadsväckande inblickar i tidigare
dold kunskap.
Vad
den här speciella romanen visar är ju att det inte är det planlagda som skapar
trovärdig litteratur, utan att det enda som låter sig göras är att ge kaoset en
form och en struktur. Du kan förstå kaoset, men inte behärska det.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 10/3 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.