Om du vill, Helle Helle, Norstedts

En valhänt 48-åring vid namn Roar joggar i skogen. Det går så där. Han får blåsor på fötterna, och träffar en mer förslagen kvinna, och tillsammans tar de betäckning från dåligt väder i ett vindskydd. Mobilerna saknar täckning. De kommer varandra nära. En historia berättas – möjligen kvinnans. Kortvariga anställningar, boende i kollektiv, förälskelse. Så småningom träffar de några skumma barn, som berättar att författaren är död, kvävd till döds av en hårnål. 

Det är en odramatisk historia danska Helle Helle har skrivit. Vad som får den att leva är den besynnerliga, skeva stilen. De oväntade orden som får den invaggade säkerheten att drabbas av ovisshetens påtryckningar. Det är en kort, konsekvent skriven roman som visar vad litteraturen bör syssla med: undersökningar. I det här fallet bland annat av vad en identitet är. Helles svar är märkligt, och långt ifrån glasklart. Men medan jag vädrar frustrationen blir jag samtidigt munter, och tacksam över att det finns författare som gör just detta: ger mig fruktbara frågor att sysselsätta mig med.    

(Också publicerad i Vi 4/2016)