Hon är arg, Maja Lee Langvad, Bonniers

Danska Maja Lee Langvad har skrivit en arg bok om adoption. Den berättar om världens orättvisa på ett så drabbande sätt att jag måste lägga ifrån mig boken då och då.

Hur ska jag kunna summera mina intryck av Maja Lee Langvads Hon är arg? Jag försöker förgäves ta betäckning från de vredens dyningar som sköljer över mig under läsningen. Kanske danskans originaltitel Hun er vred täcker känslan bättre: vrede är något annat än att vara arg.

Varje mening i denna rätt långa bok – som placerar sig mittemellan poesi och sociologi – inleds med anaforen ”Hon är arg”. Det är inte helt lätt att beskriva hur utmattande det är att läsa den. Många gånger lägger jag boken åt sidan, ibland med en uppgiven gest, ibland upprörd, ibland bara trött.

Vad som skildras är hur Lee Langvad uppfattar tillvaron som adopterad från Sydkorea och uppvuxen i Danmark. Hon bosätter sig i Seoul. Hon är arg på sin biologiska mamma. Hon är arg på sin adoptivmamma. Hon är arg på sig själv. Hon är arg för att hon är arg.

Ungefär så kan boken sammanfattas: hon växlar position från att vara arg på ett individuellt plan till ett allmänt plan. Här formuleras en kritik av det berättigade slaget. Hon ser adoptionerna som en industri, som en cynisk del av kapitalismen, något som kan orsaka oläkliga sår och trauman.

Där blir det en kontroversiell bok, men nog måste ämnet kunna diskuteras, och för mig som saknar egna erfarenheter av adoption blir boken en lika viktig och känslostark ögonöppnare som Sofia Rapp Johanssons Silverfisken från 2007 var, när det gällde sexuella övergrepp i fosterfamiljer. Det är en individuell erfarenhet som skildras, men här finns insikter som borde vara angelägna för alla som intresserar sig för ämnen som integration och tillhörighet. 
 

Ser man Lee Langvads projekt som en del av något större demonstrerar den världens orättvisa. Det är en slump om du råkar vara född i Skandinavien, så inbilla dig inte att vithetsnormen och dina medfödda privilegier går obemärkta förbi. I detaljer som Lee Langvads tjocka hår som adoptivmamman klagar på när hon dammsög där hemma gör sig vardagsrasismen påmind.    

Men boken visar också att ilska är något som aldrig går över, som strikt talat inte kan bearbetas. Den kräver bara mer och mer och mer, och i boken riskerar också Lee Langvads utrop ”Hon är arg” att urvattnas till sist. Att läsa boken blir som att lyssna på ett tjatigt barn som aldrig aldrig ger upp.

Ändå visar Lee Langvad vad riktig litteratur kan åstadkomma när den görs större än sina enskilda delar. Det här är så storartat att jag blir alldeles matt. Helheten är enorm, och när jag efter de många pauserna är färdig med läsningen tycker jag att vreden har gjorts förståelig. Jag begriper, inbillar jag mig, avvisandets konsekvenser.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/3 2016)