Glömskans bibliotek, Ulf Karl Olov Nilsson, Norstedts

Vi känner Ulf Karl Olov Nilsson som UKON, en snillrik poet som skriver på tvären. Glömskans bibliotek är en essä där han vänder sig mot sitt andra gebit – psykologin. Ett möte mellan litteratur och sjukdom. Med rejält på fötterna tar han sig an några inriktningar, som demensen, lobotomins historia, drömtydningen. I kapitlet om demensen ställs den farliga frågan: vad är minnet bra för? Nilsson gör också en utredning kring konstens frihet, och det är spännande att ta del av funderingar kring hur en litteratur som gestaltar fallbeskrivningar kunde te sig, om den då skulle vara fullständigt bokstavlig. Det är underhållande läsning, samtidigt som det är en bok som dras med några tydliga problem.

Till dessa hör svårigheten att föra resonemangen i mål. Det är gott om fascinerande tankar som tyvärr inte riktigt tas till vara. Ett annat problem är att Nilssons prosa är fyrkantigare än den poesi UKON skriver, som nästan alltid är fyndig och blixtrande. Här störs jag av ett förnumstigt tilltal, och något som gränsar till självgodhet. Jag måste ändå tillstå att det är en bok som framkallar originella idéer, och det hör inte till vanligheterna.   

(Också publicerad i Vi 3/2016)