Avd. för grubblerier, Jenny Offill, Natur & Kultur

Den amerikanska författaren Jenny Offill har skrivit en överlevnadsguide till otrohet. Den är intelligent och rolig, och 100-procentigt realistisk.

Vad gör en bok speciell? Jag brukar önska överraskningar: en författare som friar till det oförutsägbara (och får ett löftesrikt ”ja” till svar!), som ställer upp förutsättningar och river ned dem, som ger mig nya insikter och – ja, något att grubbla på.

Avd. för grubblerier heter en av dessa speciella böcker, skriven av Jenny Offill. En bok som befinner sig i det gränslösa tillståndet mellan roman och essä. Det är ett levnadsförlopp som skildras, där vi mitt i berättelsen är med om en katastrof. Kvinnans äktenskap går itu när maken är otrogen.  

Hur ska den erfarenheten hanteras? Som ett olösligt problem, kanske. Kvinnan går igenom alla tänkbara faser efter upptäckten. Med den skillnaden att såret inte läker. Hon måste försonas med den vissheten, att det inte finns något som heter ”att gå vidare”. Man kan bara glida ifrån och tillbaka.  

Det är en opraktisk kvinna, på kant med tillvaron. På ett märkligt sätt är hon både förnuftig och irrationell. Hon har för många år sedan gett ut en bok, och har som mål att bli ett ”konstnärsmonster”; arbetsbeskrivningen liknar kulturmannens sysslor. När paret får ett barn beskrivs dess ”skeppsbrutna” uppsyn. En formulering som hintar om det kaos som senare ska komma.

Hennes bild av kärleken kan påminna om Michael Gondrys fantastiska film Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som ju lånade titeln från dikten ”Eloisa to Abelard” av Alexander Pope. Offill tar hjälp av poeter som Keats, Ovidius, Rilke och John Berryman, liksom filosofer som Kant och Simone Weil, för att på något sätt förstå.

Inte bara kärleken ska förstås, utan livet, hela existensen. Det låter ambitiöst, och i mindre känsliga händer kunde det ha blivit pretentiöst. Men jag uppfattar det bara otvunget och självklart när Offill gör det. Däremot är det en intelligent, excentrisk och skarp bok: tänk Lena Andersson och öka temperaturen några grader. Tankarna presenteras med en halsbrytande finess.

Offills bok är skriven i korta stycken. Den är ofta bitsk, dråplig, och lika underbart självironisk som Woody Allen, när han senast var rolig (för typ 35 år sedan). Här blir den bedragna kvinnan varken offer eller martyr, utan en kvinna som för sin kamp i det tysta. En fullt levande människa.

Associationsbanorna är säregna, och till den som försöker hitta en röd tråd i den här intrigen säger jag bara: lycka till! Det som går förlorat i stringens vinns i realistisk procentsats. Sällan har jag väl läst en bok som gestaltar tankarnas vingliga färd på ett så verklighetsnära sätt. Tankar som fladdrar och ibland landar snett och ibland landar på ställen som ger häpnadsväckande inblickar i tidigare dold kunskap. 

Vad den här speciella romanen visar är ju att det inte är det planlagda som skapar trovärdig litteratur, utan att det enda som låter sig göras är att ge kaoset en form och en struktur. Du kan förstå kaoset, men inte behärska det.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/3 2016)