Bildningsakuten. Bli expert på 5 minuter, Göran Everdahl

Bildningsakuten är en bok som utlovar att du blir expert på en rad olika områden, och det må stämma, om än det är av ytligt slag. Nog finns det åtskilligt att roas av i denna välskrivna bok, där lärdomen blir något av en bieffekt.

För något år sedan såg jag partiledaren för ett av våra mindre partier botanisera bland Bokmässans utbud. Givetvis var jag nyfiken på vilken författare denna folkets företrädare hade plockat åt sig, men blev beklämd av att se att det inte var något mer spännande än en citatbok. Ni vet, de där fuskverken som hjälper offentliga talare att tryffera sina tal med ett ”Oscar Wilde lär ha sagt …”

Politiker slår nog sina klackar i taket åt Göran Everdahls bok Bildningsakuten. Äntligen en gedigen bok som utlovar att täppa till alla bildningsluckor hos dessa människor som politiker gärna samlar under det förklenande namnet ”folket”.

Själv kan jag inte låta bli att bli lika munter som uppgiven av Everdahls bok. Det muntra kommer sig av att det är just han som har skrivit den: för den är ambitiös, fyndig och underfundig, och full av pikanta detaljer. I verklig mening en – tja, folkbildande bok.

Dock blir jag lite gramse av att det ens finns behov av boken, för det är ju ett underkännande av ett samhälle som har misshandlat bildningen. Den har blivit en sekunda vara i det konkurrensinriktade och framgångshysteriska samhället. Kort sagt har bildningen blivit allt mindre lönsam, till den grad alltså att våra politiker inte ens ids läsa en bok för att bli bildade, utan genar över sammanfattningar och refererat.

Och hur tillförlitlig Everdahl än är i sin bok, något annat än referat kan han inte åstadkomma. Det är helgerån att kalla sig ”expert” för att du fuskat till dig ytlig kunskap. Uppslagen behandlar dels det kunskapsstoff du förväntades kunna i det förflutna – konst, kultur, mat och dryck, vetenskap, historia – och dels en rejäl dos nytillkommen populärkultur. Boken lutar hårt mot 1900-talet.

Urvalet är personligt. Medan en del rättrogna nog oroas av att Selma Lagerlöf har tryckt bort August Strindberg och Tove Jansson har tryckt bort Astrid Lindgren, roas jag av Everdahls oklanderliga smak. På nästan varje uppslag finns något att höja sina ögonbryn åt – eller sitt ögonbryn, när vi kommer till Frida Kahlo, bara undantagsvis av fel anledning, som när han påstår att Mrs Dalloway begår självmord i Virginia Woolfs roman.

Det är förvisso bragdartat av Everdahl att vara så koncis och ändå relativt uttömmande när han summerar komplexa saker på ett uppslag, med plats för både det förväntade och en del överkurs. Och jag blir smått överlycklig av att han listar skotska Gregory's Girl som en av fyra fotbollsfilmer.

Hans sätt att ta sig an ämnena är skenbart nonchalant, när högt och lågt blir föremål för hans stora nyfikenhet. Då skriver han så pedagogiskt att du inte ens fattar att du under tiden lär dig saker om katter (och de mindre intressanta hundarna) och kaffe (och den mindre intressanta drycken te), om tulpaner och parfym, Stalin och Hitchcock, Djävulen och sömn, judendom och Maria Callas …

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/9 2013)