Anne Carson kallar
det en översättning, men varför skulle hon få sista ordet? Boken
heter Antigonick och ska förstås (förstås) i första hand
som en bearbetning av Sofokles antika drama Antigone: därav
hamnar författaren inom parentes på omslaget, som också återger
titeln suggestivt försvinnande, där bokstävernas röda färg
bleknar in mot mitten:
A
N T I G
O
N
I
C K
Titeln
förstärker försvinnandet – ger emfas åt det borta som finns
inskrivet i hennes namn, genom att låta gone
upphöra. En bearbetning – en modernisering, där Carson har
fräckheten att skriva in Beckett och Hegel redan i första
replikskiftet mellan systrarna Antigone och Ismene, och senare även
Bertolt Brecht och Virginia Woolf. Brecht skrev en bitande satir om
nazismen, och Woolf skrev ju om sina grekiska studier i allmänhet
och Antigone
i synnerhet.
Till
detta hör också Bianca Stones illustrationer på genomskinligt
papper, som bidrar till att den här boken är så unik –
överhuvudtaget är bilden outnyttjad inom litteraturen, och man
önskar sig fler djärva projekt, som utmanar den stereotypa
uppfattningen om vad en bok är. Kanske speciellt nu när e-boken
håller på att ta över: det här blir ett försvar för den
traditionella boken, genom att ge denna totalupplevelse att umgås
fysiskt med det skrivna. (Du kan alltså ibland läsa genom de
genomskinliga bilderna, till exempel.)
Ett
av påhitten – både det mest påtagliga och det mest subtila –
är att Carson skriver in en ytterligare karaktär. En Nick, som är
osynlig men ständigt närvarande på scenen, som i engelskans idiom
”nick of time”, i rättan tid ungefär – en ironisk kommentar
till Kreons oförmåga att befinna sig i detta benådade tillstånd.
Hela pjäsen handlar ju om att komma till insikten för sent. Nick är
den som mäter, osynlig(t).
Oidipus
behåller sitt grekiska namn Oidipous (på engelska annars Oedipus),
som om Carson i aggressivitet vill bevara en kontakt med ursprunget.
Samtidigt som hon alltså tar sig större friheter. Bland annat
styckar hon texten, låter den komma till oss i fragment.
Handskrivna, i hårda versaler dessutom.
En
översättning är alltid en tolkning, och Carson tolkar mer än
översätter. Här blir Antigone erotiskt attraherad av Polyneikes,
den av bröderna som hon vill ge samma begravningsritualer som
Eteokles, som försvarade staden Thebe mot inkräktarna som leddes av
Polyneikes. Antigone är trolovad – men inte med Haimon, utan med
Hades. Förvisso är Antigone också här förälskad i döden, men i
första hand ”A PERSON IN LOVE WITH THE IMPOSSIBLE”, som Ismene
karakteriserar henne. Med frenesi förstärker Carson också hennes
antipatier mot Kreon, han som dyrkar substantiv.
Det
fragmentariska ger intrigen en mer realistisk framtoning. Jo, för
verkligheten är ingen sammanhängande berättelse: sådant
tillkommer i efterhand. Här följer vi ett förlopp medan det sker,
utan tillrättalägganden. Det blir exakt så ryckigt och rörigt som
i det riktiga livet.
Och
humorn är bitsk, för sådan är ju den enda sanna humorn (glöm för
en stund skadeglädjen). Sann humor bits, gör ont på riktigt, och
Antigone
/ Antigonick
är en smärtsam text, en sårig text, med Polyneikes sargade kropp
som sinnebilden för det olösta, det oläkta. En pessimistisk text,
som Carson riktar in mot det negativa och det misogyna.
Men
också en kaxig och respektlös text, där Carson låter Sofokles
filtreras genom Shakespeare, och bryskt förpassas till nutiden
(”WHAT'S UP”, säger Kreon till Teiresias). Bilderna innehåller
också några varsamma anakronismer: en spis, ett eluttag … Att
texten kallar Kreon för entreprenör är väl också den ultimata
förolämpningen i alla civiliserade samhällen, förutom i Sverige.
Bland
de finurliga kopplingarna finns alltså en till Virginia Woolf, när
Eurydike blir identisk med Mrs Ramsay i Mot
fyren. Woolf har i andra sammanhang,
i sin Reading Notebooks,
uttalat vad hon tycker om Sofokles pjäs: ”Antigone is the perfect
type of heroic woman; unflinching and uncompromising.” Desto mer
kritik riktar hon mot Kreon: ”Creon is always a repulsive
character.” I sin (dikt)bok Men in the Off Hours låter Carson den första texten handla om Woolf och (krigs)historikern Thukydides.
I
ett företal till sin bok, från Louisiana Literature i augusti förra
året, yttrar Carson en viktig programförklaring: ”Dear Antigone,
I take it as a task of the translator to forbid you should ever lose
your screams”. Det är Anton Weddings transkribering jag följer.
Wedding gjorde också en intervju med Carson i Ordkonst nummer 2
2013, där Carson bland annat säger följande om sin översättning:
”vad finns det för alternativ? jag kan kalla det vad du vill”.
Det
här är en bok som visar att Anne Carson är mer än ett geni. Hon
är en vildsint och livsfarlig författare, som kan ställa till med
vad som helst: här vänder hon Sofokles ut och in, river pjäsen
itu. Det är som om hon befinner sig i kontakt med något helt bortom
kontroll när hon skriver, och resultatet är gripande och vridande
och slingrande; något helt ofixerat och radikalt annorlunda och helt
makalöst och helt sanslöst bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.