Bildningsakuten
är en bok som utlovar att du blir expert på en rad olika områden,
och det må stämma, om än det är av ytligt slag. Nog finns det
åtskilligt att roas av i denna välskrivna bok, där lärdomen blir
något av en bieffekt.
För något år
sedan såg jag partiledaren för ett av våra mindre partier
botanisera bland Bokmässans utbud. Givetvis var jag nyfiken på
vilken författare denna folkets företrädare hade plockat åt sig,
men blev beklämd av att se att det inte var något mer spännande än
en citatbok. Ni vet, de där fuskverken som hjälper offentliga
talare att tryffera sina tal med ett ”Oscar Wilde lär ha sagt …”
Politiker slår nog
sina klackar i taket åt Göran Everdahls bok Bildningsakuten.
Äntligen en gedigen bok som utlovar att täppa till alla
bildningsluckor hos dessa människor som politiker gärna samlar
under det förklenande namnet ”folket”.
Själv kan jag inte
låta bli att bli lika munter som uppgiven av Everdahls bok. Det
muntra kommer sig av att det är just han som har skrivit den: för
den är ambitiös, fyndig och underfundig, och full av pikanta
detaljer. I verklig mening en – tja, folkbildande bok.
Dock blir jag lite
gramse av att det ens finns behov av boken, för det är ju ett
underkännande av ett samhälle som har misshandlat bildningen. Den
har blivit en sekunda vara i det konkurrensinriktade och
framgångshysteriska samhället. Kort sagt har bildningen blivit allt
mindre lönsam, till den grad alltså att våra politiker inte ens
ids läsa en bok för att bli bildade, utan genar över
sammanfattningar och refererat.
Och hur
tillförlitlig Everdahl än är i sin bok, något annat än referat
kan han inte åstadkomma. Det är helgerån att kalla sig ”expert”
för att du fuskat till dig ytlig kunskap. Uppslagen behandlar dels
det kunskapsstoff du förväntades kunna i det förflutna – konst,
kultur, mat och dryck, vetenskap, historia – och dels en rejäl dos
nytillkommen populärkultur. Boken lutar hårt mot 1900-talet.
Urvalet är
personligt. Medan en del rättrogna nog oroas av att Selma Lagerlöf
har tryckt bort August Strindberg och Tove Jansson har tryckt bort
Astrid Lindgren, roas jag av Everdahls oklanderliga smak. På nästan
varje uppslag finns något att höja sina ögonbryn åt – eller
sitt ögonbryn, när vi kommer till Frida Kahlo, bara
undantagsvis av fel anledning, som när han påstår att Mrs Dalloway
begår självmord i Virginia Woolfs roman.
Det är förvisso
bragdartat av Everdahl att vara så koncis och ändå relativt
uttömmande när han summerar komplexa saker på ett uppslag, med
plats för både det förväntade och en del överkurs. Och jag blir
smått överlycklig av att han listar skotska Gregory's Girl
som en av fyra fotbollsfilmer.
Hans sätt att ta
sig an ämnena är skenbart nonchalant, när högt och lågt blir
föremål för hans stora nyfikenhet. Då skriver han så pedagogiskt
att du inte ens fattar att du under tiden lär dig saker om katter
(och de mindre intressanta hundarna) och kaffe (och den mindre
intressanta drycken te), om tulpaner och parfym, Stalin och
Hitchcock, Djävulen och sömn, judendom och Maria Callas …
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 18/9 2013)
Vad är det egentligen att vara bildad, förutom att ha tillskansat sig stora mängder teoretisk kunskap? Är det att vara historiskt bevandrad, ha kännedom om referenser eller förmågan att minnas och orda om det man läst, sett och hört?
SvaraRaderaDet är rätt komiskt att Wikipedia, numera den mest lästa encyklopedin, innehåller mer fakta om tv-serier som Star Trek, chips och operativsystem än om exempelvis ekologiskt jordbruk och pedagogik.
Ingela
Bra hävdat!
RaderaSvår fråga! Stor fråga!
SvaraRaderaMycket kunskap är ju ren fakta, dvs sånt som man bara behöver vara läskunnig för att få inbankad i sin skalle. Det som jag tycker räknas som bildning är att sortera detta till något personligt, och framför allt att använda sig av det, ställa sig i kunskapens tjänst (för att uttrycka sig högtravande). Men alltså vara ödmjuk och bara förmedla, gallra.
Sen är det ju också så att just bildning i sig inte har något värde, att det inte är ekonomiskt lönsamt, och därför totalt ointressant i dagens samhälle. Vore jag lite mer optimistisk lagd skulle jag här lägga in en liten förhoppning att inom kort sker en reaktion mot den nutida effektivitetsdyrkan, men det förutsätter människor som inte äts upp av framgångsjakten.
Gregory's Girl har jag inte sett men Bill Forsyths Local Hero var en film jag gillade skarpt. Perfekt tonträffning, humor och (yr)vaken observation av omvärlden i en fin blandning.
SvaraRaderaSven-Erik Klinkmann
Gillade Forsyth jättemycket på 80-talet. Gregory's Girl är ju också så där humoristisk, & mänsklig, & charmig.
SvaraRadera