Viktor Johansson är
en fortfarande helt ung författare, född 1983, som redan hittat ett
eget övertygande tilltal, med några böcker som ligger lika nära
poesin som prosan. Skarpa metaforer utplånar gränsen mellan vad som
sker på riktigt och vad som sker på låtsas.
Hans senaste roman
Den mörka sporten är en uppvisning i det intrikata skrivandet.
Det är för en gångs skull ingen långsökt liknelse att säga att
du som läsare blir något av en servemottagare när du ska returnera
Johanssons hårt skruvade servar.
Den unge pojken i
huvudrollen bor i Gottsunda i Uppsala, tillsammans med en krigsskadad
mamma och lillasyster som går på förskola. Pappan har dött i en
hjärtattack, efter att ha räddat livet på en självmordsbombare i
Bagdad. Pojken spelar tennis, drillas av en ännu yngre pojke, och
inbillar sig vara världsstjärna.
Men det som sker är
uppenbarligen följderna av de svåra händelserna. Dagligen går han
till järnvägsspåret och pratar med ”självmordspappan”, som
bevakar en sträcka där hans son tagit livet av sig. Pojken själv
umgås med självmordstankar, eller med våldsfantasier överlag.
Därav ”den mörka sporten”: han föreställer sig tennisen som
en extremsport, som ska slå världen med häpnad på riktigt.
Därför strängar
han tennisracketen med gitarrsträngar, och slår an ackord. Det är
frenetiskt utfört, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om
det verkligen är meningen att jag i första hand ska bli imponerad.
Det är som sagt
ovanligt högt i tak för Johanssons fantasi. Han skriver hit och
dit, låter intrigen rycka i obestämd riktning. Men det är tennisen
som håller ihop berättelsen, även om det inte blir helt klarlagt
varför just tennis är ämnet för pojkens besatthet. I skrivande
stund är den högst rankade svenska spelaren på ATP:s lista Markus
Eriksson på plats 481.
Idrott är aldrig
oskyldigt ur ett politiskt perspektiv, kanske tennis allra minst –
minns bojkotterna inför Sveriges Davis Cup-matcher mot Rhodesia
1968, Chile 1975 och Israel 2009. Och när den unga tennisspelaren
ber mamman att raka in den muslimska månskäran i hans bakhuvud
slinter hon med rakapparaten så att det blir en Nikelogga i stället.
Det är en färgglad
saga, med blixtsnabba associationer, och ett berättarjag som
ständigt är pigg på att vilseleda. Det gäller att ta
formuleringarna på uppstuds, helt enkelt, vara en alert motspelare.
Som helhet fungerar det inte riktigt, men i de enskilda detaljerna
finns sekvenser som fungerar.
Då blir Den
mörka sporten en ganska udda roman om tennis som ett
terapiarbete för en ung pojkes sorg efter en död förälder. Det är
en ojämn roman som tar ut svängarna i fantasins riktning, men inte
riktigt håller ihop genom hela berättelsen. Tennisen – allmänt
kallad ”den vita sporten” – används som ett sätt att förstå
hur ett personligt trauma ska hanteras. Tennisen blir en yta där
drömmarna och fantasin antänds, och det är ibland ett äventyr att
följa gnistorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.