Svenska Akademien
har ett gott öga till den tyska romantiken. En av dess ledamöter
har nu skrivit en roman om E.T.A. Hoffmann – en roman som är lite
för balanserad och måttfull för att bli en riktigt bra spegling av
sitt föremål.
Vem var då denne
E.T.A. Hoffmann? Romantiken förevisar en rikedom av besynnerliga
snillen, men frågan är om inte just Hoffmann var den mest
besynnerliga av dem alla. Dels arbetade han som jurist, dels var han
kompositör och en skicklig tecknare. Detta alldeles oräknat hans
insatser som författare av i första hand berättelser som tangerar
skräckens räjonger.
Fantasin uppvaktas
hårt av denna tyska romantiker, inte minst i det gotiska
mästerverket Djävulselixiret om den stackars munken Medardus
som raffinerat slåss med en dubbelgångare, och den excentriska
Katten Murrs tankar om livet, där halva bokens innehåll
uppges vara skriven av en katt. Han skrev även novellen
”Sandmannen”, den skräckinjagande figur som på svenska tyvärr
fått det klena namnet ”John Blund”.
Om denna
spektakulära och gränslösa människa har Kjell Espmark skrivit sin
roman, Hoffmanns försvar. Författaren ligger för döden,
lider av att vara förföljd av ett samhälle som tycker att han
varit för lite foglig i sitt rättsskipande.
Möjligen lider han
också av syfilis, även om han förnekar det. Han rannsakar sitt
liv, dikterar för en osynlig skribent vars identitet inte avslöjas
förrän på de sista sidorna.
Espmark debuterade
för 53 år sedan. Han har tidigare bland annat skrivit ett par
lysande introduktioner till svensk och utländsk lyrisk modernism,
diktsamlingar och romaner. Hans temperament är ju av annat slag än
Hoffmanns, och det blir ibland ett intressant möte mellan dessa
ytterligheter. Där tillåts geniet blixtra till.
Jag tycker också om
att Hoffmanns sinnliga sidor belyses. Hans kärlek till Mischa
(Marianna Tekla Michalina Rorer) gestaltas fint av Espmark, som
skickligt kapar alla tidsmässiga avstånd till den store
författaren, och lyckas förmänskliga honom.
Men ibland saknas
den rätta inlevelsen. Ett problem är också att Espmark gör
Hoffmann till en lite väl skicklig uttydare av sin egen konst; det
hör till ovanligheterna att en författare kan vara så här
distanserad när han resonerar kring sina egna böcker.
Likaså stör de
frekventa anakronismerna, när Espmark inte kan undvika att låta
Hoffmann drömma fram filmmediet och spekulera kring Nietzsche och
Hitler, trots att han dog redan 1822.
Det är en helt kort
roman, lite drygt 100 sidor, och ska förstås inte uppfattas som
någon definitiv biografi över Hoffmann. Snarare är det ett
lekfullt ögonblicksporträtt, lagom kaxigt skrivet av en författare
som växlar mellan det närgångna och det avståndstagande.
Förhoppningsvis kan
Espmarks bok ändå bidra till att få fler att unna sig äventyret
att läsa E.T.A. Hoffmann. För det här är en författare som har
alla möjligheter att nå fram till nutida läsare, med sina
nyckfullt skrivna verk, där fantasin alltid rör sig utan några
tyglar. Att bli klok på Hoffmann – det är för mycket begärt.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 16/9 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.